Liatorp/Eneryda IF

Två byar - ett lag

Årskrönikor - Herrlag

Årskrönika 2019

“When we all give the power. We all give the best. Every minute of an hour. Don’t think about a rest. Then you all get the power. You all get the best.”

Året 2019 var året då vi tog det efterlängtade steget upp i division 4. 2019 var även året då vi spelade vår bästa fotboll någonsin, gjorde flest mål någonsin och fick avsluta det på absolut bästa sätt. Sammantaget går det att konstatera att hela den här säsongen får symbolisera det nya LEIF. Ett LEIF som på många sätt pånyttföddes genom en organisatorisk satsning inom föreningen, en tränarrekrytering som skrev om vårt DNA och ett gäng av alldeles fantastiska individer som började slita i januari på konstgräset och fick betalat på bästa sätt, en solig lördag i oktober. Vi är LEIF och vi är något alldeles speciellt.

Tillsammans gjorde vi Hamburg, vi gjorde Angelstad, vi gjorde Häradsbäck och vi gjorde Stockaryd. Tillsammans gick vi igenom debaclet i Vislanda. Seriefinalförlusten mot Lammhult på Norrvalla. Vi kämpade oss igenom 25 tävlingsmatcher och fick avsluta med ett champagne-översvämmat omklädningsrum och fyrverkeripjäser på Enevallen.

Året 2018 hade vi misslyckats i kvalet. Vi hade tappat all kraft mot slutet av säsongen och var egentligen aldrig ens nära. Vi ville det här, men var väl med all rätta inte riktigt redo. 2019 var således då vi skulle försöka igen, men på ett annat sätt. Ola Gustavsson kom in, formade oss. Slipade våra etablerade kvaliteér och förbättrade våra något svagare punkter. Vi kände direkt. I år var vi på riktigt.

Säsongen var således inte bara en marschsträcka. Vi såg förvisso på oss själva som ett lag med enorma mängder kvalité och vinnarskallar. En stabil bredd, och rejält med motivation och hade nog själva kravet på oss själva att göra oss och våra supportrar rättvisa och ta oss uppåt i seriepyramiden. Vi skulle bara upp men det gällde att ta en match i taget. Horda hit, Alvesta dit, Herman Nords derbyprestation mot Häradsbäck och vi kände fortsatt hur självförtroendet blev större och med detta steg hybrisen till skallen. Vislanda borta. Ett förbannat bottennapp.

Var det inte bättre än så här? Var vi så förbannat självgoda och säkra på vår egen förmåga att vi någonstans i maj glömde bort att ta en match i taget? För en stund kändes det som om de enda matcherna som var av betydelse var de som skulle avgöra seriespelet i säsongens slutskede. Vi skulle nog ta mig fan först och främst se till att vara inblandade i den striden när serien skulle avgöras i augusti/september.

Vi hittade förvissa rytmen ju högre temperaturerna ute steg, vi hittade varandra samtidigt som vi hittade en del spelare på vägen som skulle vara med på resan. Patrik Sjöblom kom tillbaka från en runda i Grimslöv, Mario Bobuiescu flyttade hem från Östergötland och Viktor Gustafsson längtade tillbaka till fotbollen. Nostalgitrippen gick att ta på. Det förutspådda storderbyt mellan oss och Delary/Pjätteryd slutade 2-2 på Björkövallen i Pjätteryd. Vi var dock efter. Vi ångade förvisso på och turades om med att leda serien ihop med våra grannar söderut. Bakom oss lurade en outsider. En maskin som var fullt med grus på våren, men som blev mer och mer väloljad för varje omgång.

”When we all give the power. We all give the best”

I slutat av augusti stod vi inför seriespelets kanske viktigaste match. Lammhult borta. En maskin i blått och seriens kanske bästa hemmalag. DIF/PIF hade sackat och det kändes som om det var vi eller hemmalaget som skulle dra det längsta strået. Victor Stålberg dök upp, gjorde två mål i första halvlek och vi lyckades inte komma närmre än en förbannat hedersam förlust.

”Don’t think about a rest”

Så vad innebar förlusten? Jo, troligtvis var seriesegern utom räckhåll. Troligtvis var det kval som gällde igen. Vi hade möjlighet att nå vårt mål vi satte upp inför säsongen när vi uttalade oss som lite favoriter. Något som vår Coach inte heller tonade ner. Var vi stora i orden, men små på jorden? Tveksamt va?

Winston Churchill sa en gång att framgången inte är slutgiltigt, misslyckandet är inte heller dödligt: det är modet att fortsätta som räknas. Och vi fortsatte, med ödmjukhet, med ett lugn och förlorade inte mer i division 5. Vi hade nått en andra plats, en ynka poäng från serieseger. Med den bästa målskillnaden, med flest gjorda mål och minst insläppta. Ett kvitto på att vi gjorde rätt, vi var rent fotbollsmässigt bäst men det är de små marginalerna som avgör på denna nivån. Denna gången hade Lammhult det med sig, fick ut mest av sitt spel, och istället fick vi rikta in oss på att ta oss upp, på samma vis som vi försökte säsongen 2018. Ett kvalspel.

Vi slet och vann i Kalmar, vi skickade hem SSG till Öland med 5-1 i baken. Vi fick stryk av ett gäng från Oskarshamn. Marcus Petersson slet av vartenda ledband i foten, Erik blev far igen och Rasmus hann fylla 18. Bengalerna brann, våra supportrar firade och skrek. Vi kunde slutligen, den 19:e oktober, glädjas åt det faktum att vi hade nått vårt mål. Detta mål som vi började jobba mot i januari genom Olas otaliga passningsövningar. Detta mål som fortsatte försöka nå genom att träna svinjobbiga uppspelsövningar klockan 09.00 på bakfyllan i Hamburg. Detta mål som vi nu vill att hela världen ska veta att vi har nått. Att vi är ett division 4-lag igen.

”Then you all get the power. You all get the best.”

När vi nu ser tillbaka på säsongen ska vi minnas allt. Vi har spelat skjortan av Angelstad, slagit vår småbröder i Häradsbäck i dubbla möten i år med. Vi har bjudit på seriens bästa inramningar i derbymatcherna. Vi har haft allt emot oss i Vislanda och Torpa. Vi har fått solsting i Stockaryd. Vi har frusit på Haganäs, vi har spytt på fysen på lördagarna i februari, och vi har njutit av Enevallens och Boklidens fantastiska anläggningar. Vi har även firat av en drös studenter i laget. Men framförallt har vi skrattat. Vi har skrattat åt Petters filmingar på träning. Vi har skrattat åt Erik Jakobssons dialekt. Vi har skrattat åt Stoffe Bengtssons träningsnärvaro. Vi har skrattat åt Hedins tafatta tricks på grisen. Vi har skrattat åt taxi-resor på Autobahn. Vi har skrattat åt Micke Axelssons smärtande skrik. Vi har skrattat åt Jimmy Peterssons bordsdans på lagfesten efter avancemanget i takt med Carolas odödliga hitlåt; Tommy tycker om mig.

Vi är inte perfekta, vi kan till och med kanske anses vara lite småstöddiga. Vi vet dock med oss att det vi har är väldigt unikt. LEIF har nu lyckats ta sig upp i samma division som storebror Älmhults IF och kommer med största sannolikhet spela historiska derbymatcher nästa år. Vi har allt att vinna och om vi känner själva rätt är vi inte ett lag som kommer vika oss i första taget. Vi kan lova att även division 4-lagen kommer att avsky Petter Faeltenborgs dribblingar på mitten, Marcus Peterssons och Anton Nilssons eviga slit i anfallet. Christoffer Bengtssons crossbollar. Rasmus Johanssons suldragningar. Martin Göranssons tröjdragningar och Erik Jakobssons anfallsutflykter för att bara nämna några av de förmågor våra eleganter besitter.

För att knyta ihop säcken vill vi tacka alla er som stöttat oss under 2019. Supportrar, ledare, publik och alla ni som jobbar runt och i föreningen i det tysta. Ni som bidragit till att vi alltid känner oss störst, bäst och vackrast. Ni är guld värda. Detta är vårt sätt att säga tack för stödet. Vi räknar med er nästa år och vi vet att ni kommer vara där. På återseende.

Årskrönika 2018

Så var även den tredje säsongen som Liatorps IF/Eneryda IF till ända. 2018 års säsong får nu i efterhand ses som en av de mest angenäma. Där vi faktiskt visade att vi är en rejält stor fisk, där vi i en mindre generationsväxling presterade på en mycket fin nivå och nästan kunde kröna säsongen med pompa och ståt. Vi nådde förvisso inte hela vägen, men stolta ska vi vara. Vi var med hela vägen, vi spelade stundtals ruskigt bra och tog 6 poäng i derbymatcherna. Nej, detta var en trevlig säsong som överraskade åtminstone er käre webmaster. 2018 var året då vi faktiskt inte hade så höga förhoppningar på oss själva. Kanske var det just det som gjorde att vi kunde ta oss an motståndarna med en ödmjukhet. – ”tja, får vi stryk så gör det inte så himla mycket”- men när segrarna radades upp fick vi blodad tand och visade vilken maskin och grupp av människor vi är. Håll huvudet högt, brösta upp er och försök att minnas tillbaka på årets säsong genom denna krönika.

Det hela startade förra hösten. Vi gick igenom en del förändringar, bland annat i vår ledarstab där Frank Ekstrand tackade för sig efter två år som assisterande. Jämte Urban Bengtsson skulle istället Anto Susak och Niklas Hedin ta plats. Utöver denna tränar-troijka skulle den alltid så fantastiska Stefan “Boris” Johansson fortsatt vara målvaktstränare. Kent-Ove Johansson förblev vara lagledare och Jimmy Petersson fick det tacksamma uppdraget att vara U-lagets lagledare. 2017 års frimånad var fram och tillbaka som den brukar och när den hela sammanfattades i mitten på december stod det klart att det blivit ett par gubbar ut och ett gäng in.

IN: Lucas Schölin (2000) (från Älmhult), Shabir Safi (1999) (från Urshult), Niclas Jonsson (1996) (från Göteryds BK), Albin Wirell (2000) (från Virestad).

UT: Mathias Wikingsson (1987) ( till Virestad), Viktor Lööf (1989) ( till Göteryds BK), Jon Bengtsson (1991) (till Sandsbro).

I övrigt såg truppen något tunnare ut under försäsongen där de äldre rävarna trappade ner något på sin träning medan en del andra var oklara gällande deras medverkan i LEIF:s upplaga 2018. Oavsett hade en fortsatt bra närvaro på försäsongen gett oss möjligheter som få andra lag i dagens fotbollsklimat har. Efter inomhusträningar från slutet av oktober drog LEIF anno 2018 ut på Haganäs konstgräs-plan i slutet av januari och inledde en helvetiskt kall och blöt försäsong. Efter en månads löpande i kylan väntade träningsmatcherna runt hörnet och den 24:e februari spelade vi vår första match för säsongen mot seriekonkurrenten Ingelstad IK, en match som slutade 1-1 efter en god insats av de 12 för dagen orangeklädda LEIF:arna. De följande matcherna mot Tingsryd och Delary/Pjätteryd slutade med kryss 1-1 respektive seger med 2-1. De båda matcherna följdes upp av ett debacle mot Ryds SK där vi fick stryk med 3-2 och den följdes upp av ytterligare en förlust mot Glimåkra nere i Skåne. Härefter skulle det vända och under påskhelgen tog vi en stabil seger med U-laget på fredagen mot Göteryd (3-1) och en med A-truppen mot Agunnaryd (seger 1-0). Helgen efter åkte vi till idylliska Båstad för ett träningsläger där vi i kombination med överflödig mat och dryck även försökte svetsa samman gruppen med förhoppningen om att även bli bättre fotbollsspelare. En träningsmatch spelades även här mot Hasslövs IS, i ett så kallat genrep som slutade 9-1 till LEIF:s favör. Nu var det dags för seriepremiär mot nykomlingen Moheda, trodde vi. De gulsvarta hade dock slarvat i framförhållningen och inte fixat en alternativ spelplan efter årets ryss-vinter så matchen blev helt enkelt framflyttad till den 14:e maj. Det sög ju. Istället fick vi boka in en panik-träningsmatch den 14:e april och Göteryds BK ställde vänligen upp igen och vi kunde enkelt vinna med 6-0 i en match som inte kommer bli ihågkommen som den mest svåra vi spelat. Istället väntade Norrhult runt hörnet, i omgång två vill säga, och det var startskottet på en säsong som garanterat går till historien.

Kvart i sju på fredagkvällen vandrade vi ut på Enevallens matta i årets premiär. Det var lite nervigt, och det var det mycket obehagliga Norrhult som väntade. En motståndare vi hade problem med säsongen innan. Och matchen inleddes lika krampaktigt som det hade gjort i tidigare möten med detta gäng. Vi fick inte ihop något spel och när knappa halvtimmen hade gått hade de gulsvarta NBK satt första bollen i nät. Det höll på att rinna in ett par till men vi höll stånd till paus. Vi försöker mer i andra med en tyngre offensiv och ett frenetiskt arbetande Norrhult drar till slut på sig ett rött kort samtidigt som deras anfallare linkar av skadad. Nu var det full fart framåt. I 80:e kunde vårt nyförvärv från Göteryd, Niklas Johnsson, skalla in 1-1 och i matchens sista minut springer Ola ifrån sin back på en löpboll och kan läckert chippa in 2-1. En så otroligt viktig match för vår serie, eller som Markus Åberg sa efter sommaruppehållet. – Hade inte Ola chippat in den bollen hade vi säkert legat i botten. Mycket låg det nog i de orden. Serien var mycket jämn där åtminstone de 7 översta hade mer eller mindre lika stor chans på de åtråvärda topplaceringarna som skulle generera i direkt uppflyttning eller kval för 2:an och 3:anVi levde vidare lite på vågen från premiären de kommande matcherna. Vi åkte till Konga i omgång 2 och kunde där vinna med 1-0 efter att Anton Nilsson hittat nätet i första halvlek. På Bokliden i omgång tre kunde vi även där ta tre färska poäng mot nykomlingen Växjö BoIS efter att Marcus Petersson bestämde sig får att hitta tillbaka till den talang han hade i Kalmar FF och kunde i den 93:e minuten tunnla en mittback, komma fri och chippa över målvakten. På efterföljande avspark blåste domaren av. Undra om det small i väggarna på Bokliden den varma maj-kvällen. Förra årets division 4-lag Furuby stod på schemat och med en roterad trupp åkte vi ut till Furuby och tog vår fjärde raka seger när nyförvärvet Lucas Schölin presenterade sig för LEIF-publiken och slog in sitt första mål efter 90 sekunder. Sen spelar vi skit i ungefär 75 minuter. Innan inbytte Anton Nilsson smackade in segermålet. Enkelt.Nu skulle den framflyttade premiär-matchen spelas. Moheda borta. Inte visste vi då att denna matchen kanske skulle vara en av säsongen viktigaste. Med tanke på hur det utvecklade sig. Här gick det skit, 2-0 i baken efter 15 minuter och vi var inte ens nära. Efter att ha strosat runt i sjunde himlen small vi rätt ner i marken med huvudet före. En utvisning på Martin Göransson, skador på Arvid, Lucas, Anton A och Nicklas Hedin gjorde att vi skulle spela derby mot Häradsbäck i omgången efter med ett rejält manfall. Den 18:e maj var det alltså dags för oss att ta oss an kommungrannen och nykomlingen Häradsbäcks IF hemma på Enevallen. Vi alla minns denna fantastiska vår där värmen höll sig runt 20 graders-sträcket hela maj, och fortsatte, förvisso, lite för länge in på sommaren. Publiken strömmade in och närmare 300 fotbollsentusiaster stod för en fantastisk inramning där vi inledningsvis hade svårt att få igång vårt spel. Som en blixt från klar himmel hade dock Anders Karlsson lyckats skarva in en frispark och så höll det sig. Efter en utvisning på Anton Nilsson, 9 varningar, och en straffmiss av Marcus Petersson så stod vi där som derbysegrare och med vår 5:e seger av 6 möjliga. Vägen mot toppen låg öppen och vi skulle nu inte förlora en match förens i den sista omgången. Marcus Petersson, han skulle ta igen för straffmissen i höstpremiären. Men mer om det senare.

Så var det dags för årets längsta bortamatch. Vissefjärda borta. Bussen var bokad, hamburgarna beställda av Vissefjärda GIF och kylväskan hängde fint runt axeln på de ditresta supportrarna som fick se sina svartröda eleganter ta ytterligare en seger när man utan några svårigheter tog en stabil 2-0-seger mot ett manfallet VGIF. Josef Karlsson halkade in ettan, och Niklas Hedin smörade in tvåan. Det var inga konstigheter.Serien hade vid det här laget redan delat sig rejält. I toppen var det ett riktigt getingbo där vi, Ingelstad, Nöbbele, Tingsryd, Vederslöv och Moheda hade etablerat oss. I botten hade Konga, Vissefjärda, Häradsbäck, Furuby, Norrhult och Växjö BoIS halkat efter rejät. Så skulle det stå sig hela säsongen medan vi topplag turades om att leda serien fram till sommaren. Med tanke på hur serien utformat sig blev det klart att vi nu skulle ställas mot samtliga topplag i slutet av vårsäsongen och på så sätt skulle vi få bekänna färg på riktigt. Trepoängarna mot de något ”enklare” lagen är lika viktiga men om vi skulle vara med och hota på riktigt var det nu vi verkligen skulle börja leverera. Vederslöv kom till Bokliden en fantastisk juni-kväll där Markus Åberg tvingats ta på sig målvaktshandskarna i Simons frånvaro. Det blev tungan på vågen i en match där vi spelade disciplinerat och de få gånger V/D kom igenom stod Markus Åberg där och stoppade allt i sin väg. 2-0 blev slutresultatet efter att Anton Nilsson satt ett friläge och Anders Karlsson dykt upp på bakre stolpen på samma sätt som han skulle göra flera gånger under säsongen. Vi hade flaxet, vi gjorde alltid mål, och vi släppte knappt in några. Vi drog på oss få varningar och kunde undvika skador i en stor mån. Samtidigt hade våra juniorer födda på 00-talet börjat ta kliv och kunde utan svårigheter ta en plats i truppen och leverera både från bänkplats och från start.I U-serien gick det något sämre än föregående år. Vi åkte faktiskt på vår första förlust på nästan 1,5 säsong när Guddarp knep alla poängen på Kämpevallen. I övrigt krigade vi på bra med blandat manskap. Jimmy Petersson som övertagit ledarrollen från Shaggy och lyckades återuppliva de allra äldsta rävarna och kasta in dem på en fotbollsplan. Ett fantastiskt engagemang. Däremot såg vi inte ut att gå mot serieseger med halva säsongen spelad utan skulle troligtvis få nöja oss med att hamna strax bakom ledarna Torpa och Guddarp. Så fel man kan ha.Representationslaget gick nu som tåget. Härnäst väntade en seriefinal mot Tingsryd United, som precis som vi inlett serien strålande. Stabila segrar och få insläppta mål. Efter att Tingsryd tagit ledningen i den andra halvleken kunde ett annat nyförvärv presentera sig i målprotokollet då Shabir tryckte in en viktig kvittering med två minuter kvar av ordinarie tid. Nu väntade Nöbbele, Norrhult, Ingelstad och Moheda de sista två veckorna i juni innan vi skulle gå på uppehåll. Först ut, Nöbbele BK. Med seriens bästa anfallare – Filip Bengtsson – i laget visste vi att det skulle bli viktigt att hålla tätt bakåt. Som tur var anslöt vårt nyförvärv från Göteborg veckan innan Nöbbele-matchen. Erik Jakobsson klev rätt in i mittlåset. Plockade ner Filip Bengtsson tre minuter in i matchen och kunde således neutralisera motståndarna relativt enkelt. Dessvärre åkte, Mackan, Johan Kalin, Rasmus och Anders på skador i den första halvleken, mycket rotation således som till slut mynnade ut i ett vackert ledningsmål för bortalaget. I andra klev vi ut och körde skiten ur Nöbbele. Det dröjer cirka 20 minuter innan Josef Carlsson köttat in kvitteringen. Vi tryckte på, tröttnade och kunde inte ta de viktiga tre poängen.

Nya chanser skulle vi få de kommande tre omgångarna, segrar där och vi skulle etablera oss rejält i toppen och ta ett stabilt grepp om serieledningen. Innan midsommar åkte vi de långa milen ut till Norrhult för att göra upp på idylliska Odenplan. Norrhult som underpresterat å det grövsta på vårsäsongen var säkert sugna att ta poäng. Så blev det inte utan vi hade utan problem kunnat vinna med 10-0 i denna matchen ifall vi hade haft förmågan att göra ”enkla” mål, något som skulle bli avgörande i sluttampen av serien. Resultatet blev istället 1-0 efter att Shabir fixat biffen i första halvlek med ett distinkt vänsterskott. Serieledning och seriefinal mot Ingelstad var att vänta efter midsommar.Förutsättningarna var glasklara, vid seger skulle vi ha ett otroligt fint utgångsläge inför hösten. Vid förlust, nja, då skulle det bli ännu tajtare i toppen. Ingelstad var dessutom obesegrade i 10 raka matcher. Ett tuff nöt att knäcka såhär efter midsommarhelgen. Det var just detta som oroade vissa figurer inom föreningen som oroade sig över truppens fysiska status efter helgen. Vi kunde nog räkna ut att man firar midsommar i Ingelstad också.Vi på läktaren skulle bevittna säsongens bästa prestation. Från Simon Sandell i kassen till Anton Nilsson på topp så fullständigt KÄKAR vi upp Ingelstad. 20 minuter in i matchen rakar Nilsson in 1-0 och motståndaren tillåts knappt komma till några chanser överhuvudtaget. Efter ställningskrig i sisådär 75 minuter kan Marcus Petersson stänga igen butiken med att panga in 2-0 från 25-30 meter. Ni vet sånt där som han alltid gjorde förr men nästan aldrig gör nuförtiden. 3 poäng var bärgade och nu väntade, på grund av tabell-rockaden en ny seriefinal mot Moheda som arbetat i skymundan och tagit sig högt upp i tabellen och även överraskat de flesta.Josef Carlsson blev taktiskt avstängd och vi skulle ställas mot Moheda hemma på Bokliden den 30:e juni.

Omgång 13 och mycket på spel. Vid seger hade vi 7 poängs försprång på Moheda, Ingelstad och Tingsryd, med en match spelad förvisso, och vid förlust skulle vi tappa greppet något. Shabir och Anders löste två mål och så var det med den saken. 7 poängs serieledning och uppehåll. Vi var därmed i pole-position inför hösten och fick ett ännu bättre utgångsläge när våra närmsta konkurrenter, Ingelstad och Moheda kryssade i höstpremiären. Vi själva hade haft 3 veckor ledigt och spelade en halvtaskig träningsmatch mot Häradsbäck och skulle nu hitta vår absoluta peak av säsongen då vi skulle ta emot Konga SK på Bokliden fredagen den 8:e augusti.Dagen innan höstpremiären ställde U-laget med Jimmy Petersson i spetsen till med ett jäkla spektakel. Angelstad kom och skulle spela ett genrep inför deras höstpremiär och skickade därför ett ganska starkt gäng till ett soldränkt Bokliden. Vi själva? Vi skickade ett ganska namnkunnigt lag. Problemet var att det var en snittålder på 40 år och en bänk på 500 kilo. Det gjorde ingenting. Efter en katastrofal inledning av matchen hade vi 2-0 i baken. Men efter en utvisning och straff kunde vi vända på steken och vinna med stabila 5-2.Hemma på Bokliden väntade nu Konga på onsdagen den 8 augusti och vilken jäkla tillställning det skulle bli. Vi tar ledningen tämligen tidigt genom straff av Kapten Petersson. Konga försvarade sig sedan hårt och lyckas på en av sina utflykter på offensiv planhalva slå in ett inlägg ända in i mål. Surt sa räven. En tämligen trött match med dåligt spel skulle nå ett extremt klimax i slutet då Konga bland annat åker på två utvisningar. Övertiden skulle, utan att vi visste om det, hamna på 12 minuter och i den 92:a gör Marcus även 2-1 på straff. Nu skulle tre pinnar vara klara va? Icke, Konga kvitterar efter ett defensivt kaos. Klockan tickade över 100 minuter och i matchens sista minut (102) sprintar sig Josef fri, bli kapad och vi tilldelas ytterligare en straff. Hattrick-chans för Petersson, och inga tveksamheter denna gången heller. Vi var igång även i höst.Augusti rullade vidare, Växjö BoIS slog vi på bortaplan, trots rejält motstånd, Furuby demolerades på hemmaplan med 6-0. Nu väntade istället ett derby den 30:e augusti mot ett Häradsbäck i desperat behov av poäng. En tuff match på seriens, kanske till och med Smålands sämsta plan som följd av en snustorr sommar och hällregn dagarna innan match. Vi hade svårt att göra mål som vanligt. Lucas Schölin byttes in i ett försök att få in lite energi på topp. Efter två mål av ynglingen, och ett distinkt långskott av Niclas Jonsson så var vi efter 90 minuter derbysegrare igen. Inga konstigheter.Nu åkte vi på en liten punktering. Vissefjärda, som varit fast förankrade i botten mest hela säsongen, hade nu börjat andas ny luft och skulle komma till Bokliden och ställa till det rejält. Vi hade 1-0 i paus och tänkte att vi skulle surfa vidare på vågen som vi gjort hela säsongen. Vi hade spelat skit förut, men ändå haft styrkan att vinna. Inte nu. Vissefjärda kom ut i andra och gjorde två mål på underliga chanser som vi inte släppt till på hela säsongen knappt. 2-2 slutade matchen till sist. Anton Nilsson lyckades stånga in en kvittering. Men närmre kom vi inte. Vår segerrad rök och det skulle dröja till den 27:e oktober innan vi skulle vinna igen.

Under tiden som A-laget kom in i säsongens första svacka så lyckades B-laget spela upp sig i slutet av säsongen och stod slutligen, trots en relativt svag säsong jämfört med förra, som seriesegrare framför Torpa och Guddarp. 1 poäng räckte och det blir att dela ut medaljer på årsfesten i år med. Problematiken med detta var att vi använt hela 43 spelare i årets B-lagsserie. En löjlig siffra men samtidigt så otroligt kul att gamla rävar, junisar och SAMTLIGA mer regelbundna A-lagsspelare ställt upp i en serie som kanske inte är den mest attraktiva. Den är något för dålig, men samtidigt är divisionen över oss (Utveckling A) något för överkvalificerad. Vi får nog helt enkelt nöja oss med att vara en stor jäkla fisk i en liten damm.A-laget å sin sida hade troligtvis säkrat topp tre-placeringen, vilket från början var målsättningen. Efter att lett serien sen midsommar var det därför jäkligt obehagligt att nu riskera seriesegern mot ett Moheda som skulle spela som en maskin hela hösten. De gjorde mål på mål, vann matcherna, och det stort. Vi själva kunde inte vinna. Vi började, dessvärre, även släppa in mål. Kronobergs främsta defensiv, om man bortser från serietillhörigheter och bara ser till insläppta mål, började läcka lite grann. Självförtroendet och geisten började minska i takt med att vår form sviktade. Efter kryss mot Vederslöv, Tingsryd och Nöbbele så hade vi inte längre seriesegern i egna händer, såvida vi inte skulle ta in 16 mål på Moheda i vårt möte med Ingelstad, ett Ingelstad som efter en dipp i somras gått som tåget i höst. Att Nöbbele, som skulle möta Moheda i sista matchen inte hade något att spela för, gjorde kanske inte förhoppningarna skyhöga. Den 6:e oktober skulle det avgöras. Vi hade 2-0 i baken efter 15 min, och så var det med det. Anders Karlsson fick in en reducering, förgäves. Det blir kval.Inför säsongen hade vi troligtvis varit förbannat nöjda med en kvalplats. En något, på pappret, kanske svagare trupp jämfört med 2017, hade i år tagit sig betydligt längre än förra årets och det var, nu i efterhand, en rätt stor bedrift att ta oss till kval. Ett kval som innehöll möten med Åseda från division 4, och Kulltorp och Torsås/Norra Tång från andra femmor i landskapet. Mötet med Åseda blev, en rejäl tragedi, där luften gick ur oss totalt. Efter en bra match stod det 4-1 på resultatstavlan efter att vi varit ineffektiva, och Åseda, tja, jäkligt effektiva. Nu skulle det mycket till för att vinna kvalserien, men en andra plats skulle eventuellt leda till en plats i nästa års division 4. Nu skulle vi försöka skaka liv i kvalserien och ta oss an den sydvästra femmans serietrea Kulltorp på hemmaplan. Det var två noll i baken efter 20 där. Skillnaden var att vi nu pallade ta oss tillbaka. I andra halvlek gör Anton Nilsson två snabba mål och piskar liv i liket LEIF. Bara minuter senare kommer dock Kulltorps trea och strax innan slutet även fyran. Ridå, men Anton Nilsson var inte klar, och ville göra det lite jobbigt för Kulltorp. Han gör sitt hattrick och i matchens sista minut får vi en straff efter att Rasmus åkt på ett slag under bältet av målvakten, bokstavligen talat. Anders var aldrig tveksam. 4-4, men det var bara i teorin vi kunde få en plats i nästa års fyra. Nu skulle säsongen spelas av mot Torsås/Norra tång den 27:e oktober. Vi vann, i en plusgrad, matchen med 1-0 efter mål av Nilsson.

Vi ska veta att vi gjorde en strålande säsong, där vi lyckades med vår målsättning, men ändå har man rätt att känna sig besviken över att vi inte orkade hela vägen. En tabell ljuger sällan, och alla lag har sin svacka någon gång. Det var bara förargligt att vår inträffade under säsongens absolut mest avgörande skeende. Dock får man tänka att om den kommit i juni hade vi kanske inte varit i toppstriden överhuvudtaget. Moheda vann till slut serien, därför väljer vi att skicka ett stort grattis och ett stort lycka till i divison 4. Ingelstad gjorde ett betydligt bättre kval än oss och vann tillslut sin kvalgrupp och gör därmed Moheda sällskap upp i division 4. Ett stort grattis ska vara på sin plats även där.Vi själva får ta nya tag i femman. Urban Bengtsson ska tackas av för dessa tre åren(+ 1 i Liatorp innan sammanslagningen). Att ta sig an ett nyformat lag med nya spelare under en ny konstellation kan inte alltid ha varit så enkelt. Dock har LEIF blivit så naturligt för oss alla, eller åtminstone undertecknad, att de nu känns som att vi spelat ihop hur länge som helst. Det är egentligen det som är så fint med fotboll. Att det finns människor man bara träffar på träningar eller matchdagar på Bokliden eller Enevallen, snackar skit med i omklädningsrummet och sedan gnäller på i kvadraten. Detta definierar ett lag och är det absolut finaste med gemenskapen som finns där uti. Att Urban lyckats forma detta LEIF inför framtiden ska han ha en stor eloge för. Nu tar vi avstamp mot ett förhoppningsvis framgångsrikt 2019 under nya tränaren Ola Gustavsson ledarskap.

Tack till alla supportrar, människor involverade i föreningen och alla ni som följt oss för att ni förgyllt ytterligare en säsong. Nu tar vi en kort höstvila innan det är dags att påbörja ett nytt kapitel med detta fotbollslag.

Publicera AvgränsareRedigera stycke

Årskrönika 2017

Så var allt över, vår andra säsong tillsammans sedan sammanslagningen. Vi spelade division 5 och hade stora förhoppningar om att slåss ända in i slutet. Helt enkelt trodde vi oss vara en större fisk i en lite mindre damm. Nu tog det slut innan ens löven fallit av träden. Vid tangentbordet är som vanligt er mediokra högerback, som gör ett försök till att summera säsongen som gått.

Försäsongen

Precis som förra året tog vi våra första steg ut på konstgräset vid Haganäs i slutet av januari efter att ha hållit igång med inomhusträning sedan november. Likt förra året var träningsnärvaron återigen skyhög. Under hela försäsongen rullade vi mellan 21 till 29 spelare vilket är ett otroligt snitt men samtidigt något problematiskt för att kunna få ut en maximerad träning. Orsaken till boosten i antalet berodde på ett antal uppflyttade juniorer födda 00, 01 och 02 som börjat på sin seniorträning vid sidan om sitt ungdomslag.

Som “nya” lirare anslöt Alfred Axelsson( tidigare Älmhult), Josef Carlsson (tidigare Ljungby), Markus Åberg (tidigare Älmhult) och Fredrik Galfi (tidigare Jämshög) Viktor Lööf (tidigare Växjö BK) till truppen

I övrigt stannade hela stommen kvar men en del valde att prova lyckan i andra klubbar.

(Oscar Lundin (Göteryd), Tobias Johansson (Virestad), Albin Wirell (Virestad), John Gustafsson (Göteryd), Delali Kpeku (Furuby)).

Ett gäng tuffa träningsmatcher stod på schemat där majoriteten var division 4-lag och dessa skulle vi ta oss an med bravur. Första matchen mot Grimslöv slutade 3-0 till Grimslöv där resultatet långt ifrån speglade spelet. I den andra matchen studsade vi tillbaka och krossade Agunnaryd med 4-1 efter stor dominans. Match nummer tre spelades nere i Markaryd mot MIF som inte heller kunde rå på vår nykomponerade spelidé (3-5-2) och defensiv. Seger 1-0.

Följande vecka åkte vi på träningsläger till Salou för 6 dagars umgänge och träning. Väldigt nyttiga dagar för gruppen som även innehöll en trip till Barcelona där vi åkte till Camp Nou och kikade in hur Messi och grabbarna smällde till Valencia med 4-2.

Även i Salou spelades det träningsmatch, mot Futbol Club de Almoster från Tarragona, som håller till på samma nivå i seriepyramiden som oss själva. Eller ja, de spelar vanligtvis på grus och dök upp 5 minuter innan matchstart och drog några kickar som fick Ola Wikingsson att bli imponerad. (Han klarade 5 stycken på kicktävlingen under träningslägret). Nåja, matchen slutade 2-2 efter att vi gett bort 2 mål i första halvlek. Mario stod för båda våra och gjorde en division 5-version av Zlatans mål mot England under invigningen av Friends. Väl hemma i Sverige fick vi direkt spela match mot Lagans AIK där vi fick pisk med 2-0 innan den sista matchen på konstgräs spelades nere i Skåne mot Glimåkra den 1:a april. Dagen till ära var matchen som spelades ett stort skämt. Vi gör en löjligt bra första halvlek och leder med 2-1 innan hela matchen urartade där Glimåkra drar på sig tre röda kort. Matchen slutar till slut 3-3 och hade Glimåkra varit 11 man på plan hade vi utan problem vunnit.

Vi skulle fortsätta på den svaga vägen in i mötet mot Ryd veckan efter där vi förvisso vann men spelade illa. Dock första matchen på gräs, tål att tänkas på. På tisdagen, veckan efter, den 12/4 spelades genrepet innan premiären mot Vislanda. Den slutade 2-3 till motståndarna Delary/Pjätteryd efter att ha gjort 2-0 första 10. En stark upphämtning ägde rum till 2-2 och stort spelövertag för vår del men DIF/PIF skallade dock in 3-2 med kvarten kvar. Så var det dags, Dagen D och seriepremiär. Vislanda väntade. Vi kom från fyran och de rödvita, i ledning av Joakim Spångberg, längtade ivrigt på att få sätta klorna i oss. Så gick det, vi blev överkörda. Inte en tillstymmelse till anfallsspel och ett försvarsspel lika bräckligt som Mathias Wikingssons fotleder. Vi fick stryk, med bara 1-0, men det var ett fiasko. En mycket framgångsrik försäsongen hade lett oss till detta? Att få stryk en svinkall april-kväll på Tallevi? Nej, så här skulle det inte vara. Som pricket över i:et drog årets glaslirare Josef baksidan och Simon åkte på en smock i premiären. Vi skulle minsann studsa tillbaka oavsett och i den andra omgången väntade Horda AIK, på Enevallen, på vår alldeles egna hemmapremiär. Vi var heta som tusan. Horda hade inte en chans. Vi tryckte på och med lite flyt hade nog Anton Nilsson hängt 6 mål de inledande 45 minuterna. I ren ketchupeffekt gjorde vi 3 mål på 15 minuter i andra halvlek. Första trean var bärgad.Vi skulle härefter inleda en stark period där vi inte skulle förlora på över en månad. Vi åker på ett poängtapp i Agunnaryd där vi spelar oerhört svagt men tar sedan tre raka segrar. Vi inleder maj månad med en heroisk krigarseger mot Guddarp där vi vänder 0-1 till 2-1 där Anton Nilsson avgjort efter att ha blivit skjuten i ansiktet. Det följdes upp med ytterligare en helt otrolig seger mot Vederslöv där Robin Peltola kvitterat för motståndarna i 85:e men fått upprättelse i den 93:e minuten där han klipper in segermålet 3-2. På årets kanske varmaste dag, i mitten på maj, åkte vi till Strömsborg och Strömsnäsbruk och lyckas med rena förskräckelsen vinna med 1-0 efter att Anton Nilsson stått för matchens enda mål.

Sedan inleds årets första helvete. Men vi ser istället till U-laget som efter förra årets mardrömserie med motstånd som Räppe, Rydaholm och Gransholm, begärt sig att spela i Utvecklingsserie B. Något lättare motstånd. Kanske lite för lätt. Oavsett pulveriserade vi allt i vår väg fram till sommaruppehållet. Det var möjligen Torpa som jagade oss genom att ställa upp med renodlade A-lag i större delen av matcherna. Säsongens enda tappade poäng tappades på valborgsmässoafton. Dagen efter en större lagfest hemma i Anton Nilssons lya ovanför Sorello. Det kunde inte möjligen finnas en sämre uppladdning inför en match? Fel skulle vi ha då vi skulle möta Torpa nästa gång dagen efter Diö-dagen, men mer om det senare. Oavsett kom vi till matchen med ett stukat gäng lirare. Nicke Panter gjorde comeback i kassen och Kalle Präst krigade i 45 minuter som ytterback. Affe tvingades bryta efter 20 minuter efter att ha drabbats av akut feber på grund av sviterna från dagen innan. Oavsett sprang Anton Nilsson in ett 1-1-mål i den matchen och matchen efter inledde vi vår segersvit som aldrig tog slut.

Tillbaka till A-laget.

Vi låg i toppen, mer exakt på en tredjeplats och skulle nu ta emot Hjortsberga, serieledaren som krossat allt i sin väg. Match sju och en tung batalj utspelades på Bokliden. Vi spelar ut Hjortsberga stora delar av matchen men lyckades inte spräcka nollan i första. Hjortsberga tar ledningen tidigt i andra och vi kvitterar minuten efter. Det ser ut att gå mot oavgjort men i den 91:e minuten drar vi på oss en billig frispark där domaren ska dela ut varning. I väntan på ny signal blir Hjortsbergas anfallare frispelad och nedriven. Straff och 2-1 till bortalaget. Blytungt och ännu tyngre omgången efter där vi får stordäng av Norrhult på Odenplan med 3-0. Vi trillar ner ett par placeringar och serien blir ett riktigt getingbo med 5 poäng mellan 9:e och 3:e plats. Vi tar oss samman igen. Tar emot nya serieledaren och senare seriesegraren Växjö Norra på Enevallen. I en riktigt målkavalkad slutar matchen 3-3 efter att Josef Carlsson stått för två strutar och Martin ett. Blott det andra laget som tagit poäng av Växjö Norra dittils. Vi hade nu 4 matcher kvar av vårsäsongen. 12 poäng och vi skulle troligtvis vara med rejält i kampen om kval-platserna (topp 3). Väntade gjorde Angelstad, Horda, Torpa och Vislanda. De förstnämnda demolerade vi totalt på bortaplan med 6-0. Horda skulle vi besegra med mycket möda efter en pinsam insats. Mot Torpa skulle vi tappa 2-0 till 2-2 innan vi skulle ta emot Vislanda i vårens sista match. Vi hade revansch att ta igen. Vislanda gjorde förvisso en bra match mot oss den kalla april-kvällen på Tallevi men vi gav inte heller dem någon match. Nu var det dags för vårens sista 3 poäng. Jag kan verkligen minnas paniken träningarna innan. Vartenda jäkla mittback hade gått sönder. Det är precis detta som gjorde att säsongen kanske gick åt pipan. Vad skulle vi göra? Damma av Shaggy som numera coachar B-laget? Eller dra hem Jimmy Petersson från Tylösands nattklubbar? Eller värst av allt? Skulle Franke få starta en A-match? Nä, det fick bli att plocka ner två mittfältare. Kapten Petersson och Niklas Hedin. Det fick vägen. Anton Nilsson och Viktor Lööf gjorde processen kort med VIF och tre nya fina pinnar in på kontot. Vi hade därmed löst vårsäsongen genom att hamna topp tre inför hösten. B-laget då? Jo, vi hade haft Torpa IF efter oss hela våren. Själva hade vi tagit seger på seger och det var en riktig seriefinal som väntade den 18:e juni. Vad är det egentligen med 18:e juni? Jo, det är dagen efter Diö-dagen och alla som är uppväxta i den mellersta och norra delen av kommunen vet vilken inverkan den dagen har på både lever och sinne. Vi var en fin skara människor som resta till Torpa och Skogsängen. Ett gäng avdankade 30+:are, en handfull bakfulla 90-talister och en lite klick med ambitiösa junisar. Nåväl, de flesta lyckades sova ruset av sig de långa 4 milen till Torpa. Ut vandrade vi, i 23-gradig värme mot ett taggat Torpa IF som ställde upp med nästan ett helt renodlat A-lag. Det var ju kul tänkte vi. Det tog 2 minuter, sen var det 1-0 till hemmalaget. Ingen sprang en meter. Vilket haveri. Vi skulle försöka hålla ner siffrorna. Det är ju ändå okej.

Vi höll emot och i slutet av första halvlek vaskar vi fram en hörna ur ingenting där Rasmus sparkar in två spelare och bollen i mål. Sist på bollen var dock Viktor Bengtsson. Så inledde vi andra halvlek. Undertecknad spelade hela matchen med assisterande tränare Frank Ekstrand i mittlåset. Vi var förbannade på varann hela tiden. Franke tjurrusade till höger och vänster, undertecknad inledde sitt sedvanliga gnäll på grund av fredags – och lördagskvällens bravader. Det gick dock vägen. Vi stod emot medan Torpa spelade powerplay runt vårt straffområde. I sådana matcher är det tur att man har Smålands, kanske södra Sveriges, mest aviga anfallare i Mikael Axelsson som springer sig loss i tid och otid. Två strutar från dennes fötter i andra halvlek och 1-3 i bagaget. Nu var det motorväg till seriesegern.Nu var det hösten som väntade. Vi drog igång med de första gristräningarna i slutet av juli och målsättningen var självklar. Skulle vi ta poäng i de följande tre matcherna mot Agunnaryd, Guddarp och Vederslöv skulle vi ha ett bra läge inför resterande matcher. Om vi skötte oss förstås. Agunnaryd som slutligen hamnade på kvalplats neråt är alltid en tuff nöt att knäcka. Ganska mediokra spelare med en jäkla inställning. De hade mycket att spela för och derby är alltid derby. Vi hade ju inte slagit dem sedan premiären 2016. Nu var det inget snack om saken. Anton Nilsson hänger ett med skallen, Viktor Gustafsson placerar in tvåan och Lööf köttar in 3-0. Nu var vi på ensam andraplats. Det var ju kul. Nu väntade Hell Week som man hade uttryckt det i amerikansk militär. Guddarp borta 15/8. Vi gillade att möta Guddarp. Det var alltid riktigt hetsiga och grisiga matcher. Nu var det även en riktigt viktig match och viktiga poäng på spel. Vi var mer eller mindre 5 lag som slogs där uppe i toppen. Guddarp, Vederslöv, LEIF, Hjortsberga och Vislanda. Folket flockades ute i Guddarp och domaren blåste igång matchen. Kanske en av de maffigaste matcherna på länge. Vi hade ett rejält grepp om matchen. Vi tog ledningen två gånger om i första halvlek genom Anton Nilsson och Niklas Hedin. Så kommer andra halvlek. Vi är förbannat bra. Skapar mycket och matchen övergår från skönlir till totalt kaos då domaren fullständigt tappar matchen. Det är ingen spärr överhuvudtaget. Så kommer käftsmällen. Guddarp gör 2-2 på frispark och minuter senare 3-2 på straff. Vi är körda. Vi försöker och försöker. Bollen balanserar på mållinjen och vi är och nosar på några straffar. Det vill sig inte. Guddarp vinner. Tre dagar senare reste vi bort igen. Till Vederlöv och Dänningevallen och åker på pisk igen. Med 1-0. Vi var inte ens nära. Matchen i Guddarp hade tydligt inte bearbetats och gått till historien. I bakgrunden av dessa sex-poängsmatcher hade Vislanda plockat in poängavståndet till toppen och var nu med i toppen igen på allvar. Vi själva reste oss inte igen medan Vislanda och Guddarp fick fart på säsongen. Vi försökte oss på att slå årets mest ojämna lag, Strömsnäsbruk men var inte kapabla att göra mål i den matchen. Nio gula korzzt och ett rött tror jag den matchen hamnade på. Med andra ord tog den ”riktiga” säsongen slut här. Vislanda och Guddarp rann iväg i toppen och vi spelade men det var inte med mycket geist. Mot Hjortsberga gjorde vi vår plikt och vann med 5-0. Vi hade en sista livlina mot Norrhult på Bokliden men åkte på stryk med 1-0. Sura Norrhult. Efteråt förlorade vi med 4-2 mot suveräna seriesegraren Växjö Norra och i matchen efter skickade vi ut Angelstad IF ur division 5 efter klara 5-1. I sista omgången åkte vi till Torpa och fick däng efter en snällt sagt omotiverad insats. 4-2 igen och ett avslut i moll.

Årets absoluta höjdpunkt? B-laget. En härlig grupp spelare och ett väl fungerande koncept där vi hade en 13 matcher lång segersvit innan vi avslutade säsongen med en 5-0-seger i Hamneda. Det var förhoppningsvis väldigt givande för de juniorer som tagit kliv i år. Nästa år är de ännu bättre. Kalle Wallerstein krigade sig igenom ännu en säsong, i år som 40-åring. Det är dock ingenting i jämförelse med Mackan som vid ålder av 43 oftast figurerade i startelvan i A-laget när han inte hade ont i sina rynkiga ljumskar. Hugo och Max gjorde bra insatser i B-laget och fick göra sina första seniormål och minuter i A-laget. Det bådar gott det här, förhoppningsvis har vi några nya ungdomar redo för seniorfotboll nästa år.
Nu går vi istället in i vintervila några veckor innan vi återvänder till fotbollen i november.

Division 5 alltså, vi borde ha gjort bättre ifrån oss. Istället bjöd Hjorsberga och Vislanda upp till dans och slog sig in bland oss favoriter från förra årets division 4. Det blev troligtvis en hyfsad kvalitetsförändring i och med serieomläggningen. Vi bör även passa på att gratulera Växjö Norra till den väntade seriesegern. Med ett lag som troligtvis inte gjort bort sig i division 3 vore allt annat än en serieseger ett enormt fiasko. Vi var åtminstone en av tre klubbar som tog poäng mot Norra. Nu är de åter i fyran och vi får se om de lärt sig från de tidigare åren om man ska hålla sig kvar. Annars kanske det blir ett återtåg till femman igen.Kvalplatserna knep Guddarp och Vislanda som stack iväg i toppen medan vi, Vederslöv och Hjortsberga höll sig bakom med marginal. Det var knappt intressant i slutet. Långt från botten och långt till toppen.

Vi vill även passa på att tacka publik, sponsorer och samtliga hårt ideellt arbetande personer runt och i klubben för allt stöd under säsongen. Det blev inte som vi ville. Vi hoppas ni är med oss även nästa säsong. När LEIF version 3.0 går av stapeln. Då jävlar.

Publicera AvgränsareRedigera stycke

Årskrönika 2016

Försäsongen

LEIF stod inför försäsongen 2016 med ett stort antal spelare där nästan samtliga hade koppling till någon utav orterna, med vissa undantag förstås. Det fanns ett stort åldersspann bland spelarna från 14 år till 39 år. Liatorp hade 2015 med en hårsmån lyckats hålla sig kvar i division 5 efter en bragdseger mot Åby/Tjureda medan Eneryda lyckats hålla sig kvar i division 4 efter kvalsegrar mot Torpa IF och Malmbäcks IF. Båda föreningarna hade haft det knivigt att få till spelarmaterialet och skapa konkurrenssituation i gemene förening. Efter att sammanslagningen slagits igenom stod man helt plötsligt med en handfull spelare på varje position. Tobias Nyberg värvades in från Älmhult tillsammans med Anton Nilsson. Två spelare som fått sin fotbollsskolning i Eneryda IF. Även Anders Karlsson anslöt från Göteryds BK Efter två deltaganden i inomhuscuper i Ljungby respektive Älmhult där det blivit respass i gruppspelen, vandrade det nya laget ut på Älmhults konstgräsplan den 6:e januari. Nya ansikten för många men skillnaden på träningarna var otrolig. Med ett snitt på 22 spelare varje träning fanns nya möjligheter för Coach Urban som skulle tillsammans med resten av tränarteamet ställas inför en ännu större utmaning när det kommer till laguttagningar och matchning. När träningsmatcherna drog igång den 20:e februari var det ett blandat lag som gick ut på den snötäckta konstgräsplanen i Tallevi och vann LEIFs första träningsmatch i historien. Urban varierade elvorna för att så många som möjligt skulle kunna visa upp sig i den stenhårda konkurrenssituationen. Ryssby slogs tillbaka med 7-0 innan man åkte på förlust mot Glimåkra IF med 4-2. Förlusten följdes upp med ytterligare två förluster mot Grimslöv och Agunnaryd som slutade 4-1 respektive 2-0. Efter påskhelgsmatchen mot Agunnaryd skulle LEIF återigen komma in på vinnarspåret och slog Osby IF U med 5-1 och Treby IF med 8-0. Man avslutade försäsongen genom att krossa Ryds SK med 7-0 och kryssa mot Häradsbäcks IF med utvecklingslaget.

Frimånaden

In: Tobias Nyberg, Älmhult IF. Anton Nilsson, Älmhults IF. Anders Karlsson, Göteryds BK

Ut: Markus Åberg, Älmhults IF. Mikael Åkesson, Delary/Pjätteryd, Dennis Olsson, Häradsbäck

Vårsäsongen

Veckan innan premiären började tungt då den så viktiga mittfältare Tobias Nyberg fick vinka adjö till säsongen 2016 efter en hemsk knäskada. Nyberg, som troligtvis skulle vara självskriven, skulle nu ersättas. Säsongen började dock i dur, den 15 april, en mulen vårkväll spelades den första tävlingsmatchen någonsin i LEIFs historia mot grannklubben Agunnaryds IF på Ekvallen i Agunnaryd. Likt de flesta premiären gick det att önska mer ur spelet. LEIF gick dock segrande ur fighten efter att El Capitano Marcus Petersson dundrat in 1-0 med kvarten kvar. Det skulle fortsätta gå bra, i hemmapremiären på Enevallen lyckades man hålla 0-0 mot seriefavoriten Växjö BK trots vissa tunga avbräck och helgen efter åkte man ut till Åryd för att piska ner ÅIK med forna Öster-spelaren Patrik Bojent i spetsen med klara 3-1. Serieledning och guld och gröna skogar. En stark defensiv organisation kompletterades med ett blixtsnabbt kontringsspel och livsfarliga fasta situationer. I början av Maj spelade man även 0-0 mot Lagans AIK på Bokliden i Liatorp innan det började gå tyngre. En av våra mer tongivande offensiva pjäser Mario Bobuiescu åkte i mitten av maj till Rhodos för att jobba. Där försvann stora delar av anfallsspelet.

En oerhört tung 2-1 förlust mot Furuby på Enevallen följdes upp av ett debakel i Markaryd där matchen slutade 3-0 till hemmalaget. Helt plötsligt hade man fått bekänna färg och serien som var otroligt jämn gjorde att LEIF trillade ner ett gäng placeringar. B-laget då? Jo i en serie med motståndare som Älmhult, Räppe, Gransholm och Alvesta duggade förlusterna tätt. Det skulle dröja tills den 22:e maj innan första trepoängaren bärgades då man klippte till Rydaholm med 7-0. Iallafall, i A-laget skulle man dock vända på steken, åtminstone spelmässigt. Efter seger mot Vederslöv/Dänningelande i slutet av maj följde två fruktansvärt orättvisa uddamålsförluster mot topplagen Slätthög och Grimslöv. Något kvar i bottnen och målsättningen om topp 5 kändes avlägsen. Även ett kryss borta mot förhandsfavoriten Guddarp skulle svida illa då hemmalaget kvitterade i absoluta slutskedet. Däremot skulle en imponerande 2-1-seger mot Norra äga rum och det var även här som vår anfallare Anton Nilsson skulle börja producera rejält med mål. B-laget fortsatte dock att ha god form och slog även Alvesta med 4-1 innan man fick stryk mot Älmhult i vårsäsongens sista B-lagsmatch. Den första höstmatchen spelades på sommaren och då väntade Agunnaryd på Bokliden i Liatorp. Agunnaryd som med sina två raka segrar, hade fått ett rejält uppsving efter att ha varit fast förankrade i bottnen hela våren. Efter en rent av uddlös insats av LEIF kunde bortalaget bärja tre pinnar efter resultatet 2-3.

Höstsäsongen

Det var dags att verkligen spika hösten nu, det gick inte att hoppas att någon annan skulle lösa kontraktet åt oss. Även hösten började i gott tecken då Åryd återigen fick smaka på pannben när LEIF vann på Enevallen med 2-1. Härefter börjar vi spela oss ur division fyra när vi förlorar 4 raka matcher mot Lagan (3-1), Växjö BK (3-1) Furuby (6-3) Markaryd (1-3). Totalt mörker och tack och lov lyckades LEIF vinna över Vederslöv/Dänningelanda med 3-1 efter en minst sagt avslagen insats. Segern mot Vederslöv följdes upp med en imponerande hemmaseger mot topplaget Slätthög med 2-0 innan man stötte på patrull mot suveräna seriesegraren Grimslöv. (3-0) Det var bara kval som gällde och i ödesmatchen mot Guddarp vinner man med klara 4-1 efter 2 mål av Anton Nilsson och varsitt av Anto Susak och Mario Bobuiescu. B-laget då? Jo, dom slutade 5:a i serien efter en avslutande vinst mot Markaryd. Nu väntade en helt avgörande match mot Växjö Norra på Åbo. Det laget som vann skulle få kvala. LEIF har verkligen inte fotbollsgudarna på sin sida här och viker sig totalt mot ett fantastiskt spelande Växjö Norra som vinner med hela 5-0.

Divison 5 nästa.

Det går att spekulera i hurvida degraderingen var ett misslyckande eller inte. Samtidigt är det svårt att se hur vi skulle kunna hävda oss i den nya division 4-serien. Oavsett är det viktigt att komma ihåg att laget bestod av spelare från ett bottenlag i 4:an och ett bottenlag i 5:an. Tillsammans med en gynnsam konkurrens lyckades man prestera i även den tuffaste av serier. För tufft var det. Minst sagt.

Våra sponsorer