Titta, här tränar nästa generations stjärnor: ”Då var de helt lyriska”
13 september 2023 18:00
Glöm VM-94. Glöm Brolin, Dahlin eller för den delen till och med Zlatan.
Ilestedt, Asllani och Blackstenius. Det är namnen på allas läppar i Liatorp/Enerydas flicklag.
– Nu finns det massor med förebilder att se upp till, säger Johanna Olsson.
Liatorp/Enerydas yngsta flicklag ställer upp på lagfoto tillsammans med tränarna Madeleine Karlsson, Johanna Olsson och Malin Bayley.
Bild: Simon Nyman
Solen steker över Bokliden i Liatorp. Det är en sådan där speciell sensommardag som man bara ser en handfull gånger per år. De unga tjejerna i Liatorp/Enerydas flicklag dyker en efter en upp till tisdagens träning.
Lagets tränare Malin Bayley, Johanna Olsson och Madeleine Karlsson slår sig ner på trädäcket vid a-planen.
Det var dessa tre kvinnor som tillsammans med Kristian Petersson, ungdomsansvarig i Liatorp/Eneryda, startade laget för 8–10-åriga flickor.
– Vi märkte att det var väldigt många flickor som slutade med fotboll eftersom de spelade i pojklag. LEIF flaggade tidigt för att de ville plocka upp dessa tjejer och att det hade varit bra att starta ett riktigt flicklag, säger Johanna.
Sagt och gjort. De tre mammorna bestämde sig för att ställa upp som ledare och nu basar de över en trupp på 20 spelare.
Tjejerna vi tränar idag kommer aldrig förstå hur stort det är för mig att damfotboll är så accepterat som det är idag
– Det tar ganska mycket tid. Vi tränar två dagar i veckan och sen är det poolspel och cuper om helgerna. Det kräver en del planering men det är roligt, menar Madeleine.
Både Madeleines och Johannas fotbollskarriärer inleddes i tidig ålder. Den sistnämnde lade av vid 14-års ålder, samtidigt som Madeleine höll på fram till att hon var 20. Båda två har flera års erfarenhet av att spela med killar. För Malin har det varit annorlunda.
– Jag har aldrig spelat! Men hela familjen älskar fotboll och min man har spelat hela sitt liv. På så sätt har fotbollen alltid varit närvarande. Nu är det samma sak, mina barn tränar i veckorna och spelar matcher på helgerna, så det är fotboll hela tiden.
När LEIF nyligen ställdes mot allsvenska IFK Kalmar i Smålandscupen fick flicklaget agera maskotar. Storögt såg de på när deras nya förebilder stegade ut på den fina mattan för att störa storfavoriten.
– Det var jättehäftigt för dem, de var så spända. Seniorspelarna är ju stora stjärnor i deras ögon, och jag tror verkligen att de gör stor skillnad att få vara med om något sådant. Nu finns det helt plötsligt massor med förebilder att se upp till, menar Johanna.
Hon fortsätter att prata om damfotbollens utveckling.
– Tjejerna vi tränar idag kommer aldrig förstå hur stort det är för mig att damfotboll är så accepterat som det är idag. När vi växte upp var det ju ingen som brydde sig. Man satt hemma och tittade på matcher och fick höra att damer bara spelade dåligt. Men nu, som under VM... Det är så stor skillnad. Det var nästan så att jag satt hemma och lipade, det var så stort att alla var engagerade i landslaget.
Ja, fotbollen på damsidan har fått sig ett rejält uppsving de senaste åren. Inte minst bland storklubbar i Europa där en efter en hakat på och satsat miljontals kronor för att ta sina lag till toppen. Även om publiken hemma i OBOS Damallsvenskan kanske ibland varit lite svårflörtad har åskådarna strömmat in när det vaknats stormatcher och mästerskap. Eller vad sägs om 91.553 på Camp Nou i Barcelona när hemmalaget tog emot Real Madrid i El Clásico i fjol?
Trots de många uppsidorna med att flickor spelar i flicklag och pojkar i pojklag medger tränarna att det finns många fördelar med mixade lag.
– Jag tror att det var nyttigt att spela med pojkar. Om jag talar för egen del var det väldigt positivt då man lärde sig att det var okej att knuffas lite extra, menar Madeleine.
Johanna flikar in:
– Men det fräcka idag är att tjejerna i vårt lag som var försiktiga när de spelade med pojkar faktiskt har blivit mycket tuffare nu. Jämför jag med min son så är nog tjejerna tuffare än killarna på plan.
När de tre tränarna var små hette idolerna Martin Dahlin, Tomas Brolin och Kenneth Andersson. Visst såg de även upp till Victoria Svensson och Pia Sundhage, men idag är det helt annorlunda.
Flickorna som gör sig redo för träning är nyfikna och vill gärna både vara med på bild och berätta vilka spelare de tycker är bäst.
– Ilestedt, ropar en.
– Asllani!
– Jag gillar Kaneryd, säger en tredje varpå en fjärde som räckt upp handen äntligen får säga:
– Blackstenius!
My Teandersson, 10 år, berättar att hennes favorit är Olivia Schough samtidigt som Vilda Thorselius, 9, menar att hon själv är bäst.
Liatorp/Eneryda har, utöver detta lag, även ett lag för flickor födda 2010-2011. Redan nu har flera spelare testat på hur det är att träna med seniorlaget. Ett system som fungerat väldigt bra, menar de tre tränarna.
– Har de presterat bra i sitt eget lag kan de få chansen att träna med a-laget. Då är de helt lyriska efteråt. Det blir ju som en morot som vi tror är väldigt nyttig.
I dagsläget består laget av 20 spelare. Än så länge har de bara ett lag men planerar att anmäla två till nästa säsong. Dels för att alla ska kunna spela mer, men även för att det är tre årskullar i samma trupp.
– Är alla intresserade kör vi med två lag nästa år, ett sjumanna och ett femmanna. Det är faktiskt en väldig skillnad mellan vissa spelare. Några är tio år och har hållit på i fem år medan några är åtta år och började i vintras. Vi tänkte ge dem i läxa att faktiskt se en match live på tv för att se hur det går till. Hur man ska stå på planen, vilka regler som gäller och sådant, förklarar de.
Hur fungerar det att ha 20 spelare i ett lag när det är match?
– Man är helt slut efteråt. Det är ju poolspel, så det är två matcher på en dag som är 3x10, men alla står och väntar på att få hoppa in. "Är det min tur snart?" frågar en del, man hinner knappt med, skrattar Malin.
Vad finns det mer för utmaningar för er?
– Det skulle i så fall vara att hålla det vid liv. Vi konkurrerar med alla andra intressen de har. När vi var unga spelade man fotboll på sommaren och innebandy på vinterhalvåret. Nu har alla fyra olika sporter de håller på med året runt, så det är nog den största utmaningen.
Vad är det bästa med att vara tränare för ett flicklag?
– Att se dem utvecklas, svarar Madeleine snabbt innan hon fortsätter:
– Glädjen i deras ögon när de lyckas med något i spelet eller gör mål. Det är jättehärligt!
En stund efter att linslusarna blivit fotograferade sprang de med raska steg ut i skogen. Träningen inleddes nämligen med lite löpning. Har vi tur får vi se flera av spelarna kliva ut på plan och representera a-laget om några år. Kanske, bara kanske, blir någon till och med proffs.
