ÅRSKRÖNIKA
Etapp 1 – I pandemins fasta grepp
Sen höst 2020 – en säsong är precis avslutad efter att Liatorp/Eneryda IF:s herrlag hade löst nytt kontrakt i division 4. Laget var tömt på energi och Covid-19 pandemin var i sitt värsta skede. Ingen fick ha kul, allt var stängt, vädret var jävligt och allt gick i stå. Träningar? Absolut ingen möjlighet. Nyförvärv skulle få köpa grisen i säcken utan att ”känna på det” som man brukar säga. Som tur var tenderar vi att alltid vara en tjock grisjäkel, för mycket var på gång i den norra delen av kommunen. Även om mycket i världen stod still var saker och ting konstant i rörelse på en av våra anläggningar i Liatorp. Ett historiskt projekt i form av en konstgräsplan var i full gång och vi var många som såg fram emot säsongen 2021 med fantastiska förutsättningar, en spelartrupp som skulle ta kliv i division 4 genom att få spela en full serie med 22 omgångar. För där och då i november var det trots allt länge till dess att serien skulle starta och förhoppningsvis skulle vaccinationerna göra susen strax efter jul. Det var, trots det prekära läget i samhället, goda vibbar i Liatorp/Eneryda. Ola Gustavsson hade förlängt, Markus Johansson la skorna på hyllan och klev in som assisterande tränare med hjälp av allt-i-allo-hjälten Torbjörn Sjöberg. Dessutom hade vi ett antal intressanta namn på ingång i spelartruppen. Under november månad hann Josef Carlsson återvända från en tvåårig sejour i Ljungby IF i division 3. Jakob Gull anslöt från seriekollegan Växjö BK och Melvin Faeltenborg anslöt från grannen Älmhults IF. Skyttekungen Eldin Topic handplockades Delary/Pjätteryd för att lösa de enkla målen stundande säsong. Oscar Wirell återvände från DIF/PIF även han och plötsligt såg vi ut att ha en riktigt stark målvaktsuppsättning säsongen 2021 också. Så där, och vi hade förstärkt ordentligt inför 2021. Nu var det bara att köra igång, eller?
Icke, det var vila, vila, vila. Ända fram till 13-helgen i januari innan vi kunde trampa igång ute på Haganäs numera fullständigt överbelastade och söndersprungna konstgräsplan. Inte på Bokliden tänkter ni? Nix, Att limma konstgräs i början på januari är ingen bra idé, utan vi fick sikta in oss på att köra i Älmhult även denna vinter. Utan möjlighet till omklädningsrum dessutom, som sannerligen hade varit ett oerhört uppskattat inslag för oss boende i Växjö. Nu var det bara att dränka Ola Gustavsson då nyköpta Volvo V60 med en odör som skulle få en avelsgalt att kvälja.
Nåja, det gick vägen. Vi hade som vanligt god uppslutning på grästräningarna. Eldin Topic såg pigg ut och visade upp sitt register. Jakob Gull besegrade Marcus Petersson på yoyo-testet vilket renderade i en mindre identitetskris för vår gode kapten, - är jag inte längre mest vältränad i laget? Det tog cirka 5 veckor sedan var ordningen återställd i laget och gröngölingen från Burseryd fick avsluta andra fystestet på andra plats. Josef Carlsson visade att han var sig lik genom att dra baksida lår och stuka foten under försäsongen vilket innebar att närvaron blev därefter. Martin Göransson höjde sin lägstanivå ytterligare. Elias Lindefors hade växt närmre 20 centimeter och blivit kvitt sina slatters och såg nu riktigt jävla giftig ut. Aggressiv, med en inställning få 16-åringar kan mäta sig mig. Jag tror, att om undertecknad hade bett Elias glidtackla en traktor, så hade han gjort det med en gång och frågat efteråt om jag tyckte han gjorde rätt. En junior av rätt virke med andra ord. Oscar Wirell visade att han minsann skulle utmana Marcus Åberg om förstaplatsen i holken. Det känns som att Oscar är 24 år typ, eftersom han spelat seniorfotboll typ i 4–5 år, men faktum är att han bara är 18–19 typ. Ett satans hemmaodlat målvaktslöfte. Sportchef Fredrik Ekstrand slog sig för bröstet efter sina 5 235 olika samtal under frimånaden och konstaterade att vi minsann skulle slåss i övre delen av tabellen i år. Ola var inte heller sen med att sticka ut hakan och peka ut oss som någon form av Dark Horse. Det såg jävligt bra ut. Men herregud så fel man kunde ha i förhandstipset.
I pandemins tecken genomförde vi givetvis årets fysträning utomhus, på lördagar, och oftast i närmre 10 minusgrader. Kul var det, men uppslutningen svag. Ett stort tack ligger på sin plats för ungdomssektionens Kristian Petersson som ställde upp och körde skiten ur spelarna. Veckorna gick på, restriktionerna höll i och Anders Tegnell hade nog drabbats av en mindre hjärtinfarkt om han såg hur många spelare som samsades på planen ute på Haganäs på veckodagarna. Men lyckligtvis höll spelarna sig krya. Inga träningsmatcher kunde bokas eller spelas. Det var ju helt stängt men humöret ändå på topp. Folk gjorde ju förfan inte ett skit hemma, så träningarna blev riktigt fina naturliga mötesplatser.
Februari gick, mars gick och snart skulle det vara seriepremiär. Ingenting ändrades dock och folk var frustrerade. Hur jäkla länge ska man hålla inne på det? Varför kan inte distriktsserierna spela? Det är ju inte en kotte i laget knappt som åkt på skiten? Därmed ska jag minsann berätta.
Ironi brukar beskrivas som en händelse (när något är ironiskt) som innebär att det finns en diskrepans mellan vad som hävdas och vad som egentligen är fallet. Denna skillnad består ofta i att motsatsen till vad som hävdas, sker, görs, förväntas, och så vidare, verkligen är fallet, och att detta inte behöver poängteras ut noga. Exempelvis som kommunalrådet som drog ner på renhållningen på stadens gator och själv halkade på ett bananskal och bröt nacken.
För att göra relevans utav föregående stycke behöver jag poängtera att pandemins restriktioner var frustrerande, och stundtals svåra att förstå för de som faktiskt inte präglas av dess orsak. När sedan orsaken gjorde sig påmind, var det svårt att förneka dess viktiga roll i samhällets återhämtning.
I början av april hade vi fått besked om att serien med största sannolikhet inte skulle starta innan sommaren. Träningar fortgick och på den tidiga onsdagsträningen var folk besvikna över Smålands Fotbollsförbunds besked. Eldin Topic stod och gnällde på vaccinationsfarten och förkunnade att det minsann skulle ta 8 år för Sverige att fullvaccinera sin befolkning. Marcus Petersson pratade om vårdagsjämningen och berättade om lite nya varianter av covid-mutationerna. Josef Carlsson var skadad, och givetvis immun mot Covid-19 sedan han, med kanske södra Sveriges mest ömtåliga immunförsvar, redan dragit på sig skiten före alla andra.
Cirka 22 man närvarade på onsdagsträningen. På lördagen väntade sedvanlig fysträning. Märkligt nog närvarade runt 5 man. -Vad i sjutton, sa säkert Mackan Johansson och knappade in på vår nya applikation som skulle tydliggöra närvaron på träningar och aktiviteter. Märkligt nog hade nästan samtliga gett besked men med frånvaron förklarad av sjukdom. Märkligt.
På måndagen vallfärdades LEIF:arna för det rituella och sedvanliga Covid-testet på vårdcentralerna runt om i Kronoberg. Till slut hade inte mindre än 11 spelare testats positivt för viruset. Träningarna ställdes in, isoleringar ägde rum. LEIF startade upp E-sportlag på Call of Duty och verksamheten förändrades, om bara för några veckors tid, till att bli helt nedstängd. Smittskyddet ringde, suckade och kunde snart ringa in träningen på onsdagen som en jäkla smittfest värre än klamydiapoolen i Ayia Napa. Samtidigt påbörjades en mindre häxjakt på patient 0, säkerligen både på smittskydd Kronoberg och internt. Min röst står fast på Marcus Petersson, som självdiagnotiserade sig med viruset men som faktiskt inte ens testade sig. Men då denne mestadels beblandar sig med nötkreatur så påverkade kanske inte influensan honom nämnvärt.
Fjorton dagar senare samlades laget igen. Det var dags att gå på gräs. Majoriteten av lungorna i laget var lika starka som hos KOL-patienter och konditionen lika imponerande hos som Kalle Moraeus. Dock var det vårtecken att få kliva ut på Enevallen. Säsongen var dock långt borta – men samtliga var tillsammans igen och även om resan på allvar påbörjades i november så blev det i april som omstarten fick ske. Var vi redo i år? Blir det fullserie? Mardrömsbeskedet kom. Serierna öppnades, men enbart 11 matcher för oss i division 4. Vi skulle inte få möjlighet att växa in i kostymen i år heller.
DEL 2 KOMMER NÄSTA SÖNDAG!
