LEIF skulle äntligen återigen spela match. Efter premiärsegern var känslan att rejban också skulle få det förbannat tufft på vår hemmaborg och även om truppen skiljde sig en del från premiärens så var det ett påtänt LEIF som stegade ut på den vältrimmade mattan på Enevallen,
Markus Åberg vaktade holken. Niklas Hedin och Viggo Blomqvist agerade mittförsvar i Erik Jakobssons frånvaro. Anton Andersson och Martin Göransson tog hand om varsinn kant med Jonathan Franzén och Marcus Petersson framför sig. På centralt mittfält körde vi vidare med firma Josef, Jakob och Stoffe med Eldin Topic framför sig som central aktör. Bänken bestod av Oskar Lundin, Max Almblad, Mahdi Rezai samt debutanterna Mohamad Kharbo och Elias Lindefors. Motståndarlaget ställde upp med en fysiskt överlägsen elva, åtminstone längdmässigt då snittlängden måste legat på cirka 198 centimeter. Således räknade vi ut att fasta situationer och spelet med kraniet skulle bli avgörande hurvida vi skulle lyckas freda vårt mål. Klockan 19.00 blåste domherren igång matchen för spelarna och den förhållandevis stora publik som valt att spendera sin fredagkväll i Eneryda.
Matchen inleddes något avvaktande där vi först och främst försökte luska ut hur rejban hade tänkt att angripa matchen. Det var vår hemmaplan och vi kände väl att vi skulle kunna spela vårt spel då vi är både mer samspelta och mer vältränade än de för dagen vitklädda motståndarna. Vi valde därför att inte tokpressa mot deras backlinje och gav dem mer eller mindre den första tredjedelen att göra vad man vill med. Detta upplevdes först ha ställt motståndarna något och långbollar på 70 meter var den enda form av anfallsspel som IF rejban överhuvudtaget skulle genomföra under matchen. Med sin anfallstrio bestående av tre spelare med cirka 500 poäng i högsta serien, förvisso i innebandy, fokuserade rejban uteslutande på att vinna duellerna högt upp i planen och på så vis helt strunta i att slå ut våra övriga lagdelar. Detta innebar givetvis ett oehört lågt bolltempo som kantades av långboll från rejban-spelare på anfallare. Seger i huvudspelet av oss och återerövring där motståndarna snabbt mobiliserade sig defensivt. Det innebar att vi själva hade svårt att överhuvudtaget etablera något anfallsspel centralt i banan.
Motståndarna fortsatte att försöka hålla nere tempot medan vi hade svårt att dels hantera deras längre bollar och dels komma rätt i pressen i deras uppspelsfas. Bollinnehavet skulle vi förvisso dominera och när vi börjar växla upp i passningsspelet och drar iväg i djupet inser vi ganska snabbt att vi motståndarnas ork börjar tryta. Josef Carlsson springer sig loss i minut 20 och vinner sin duell men tilldeles en orimligt billig varning. Där och då försvinner all form av konsekvens i duellspelet och axel-mot-axel-dueller belönas med varningar, fördelar ges i svåra situationer och tröjdragningar blir en del av vartenda omställning utan ett stävjande beslut. Det är dock ingenting som enbart påverkar oss utan även också motståndarna och frustrationen på plan blir påtaglig där ingen egentligen vet vilken nivå som är acceptabel.
Tillbaka till spelet. Motståndarna är giftiga och farliga i djupet men vi skapar mer och mer chanser. Nästan uteslutande i kantspelet där ytterbackar och yttermittfältare vinner oerhörda mängder mark och i den andra halvan av första halvlek är det en stor dominans som uppvisar som generar en rad hörnor som vi tyvärr inte lyckas få in i nät. I chansväg och spelväg är vi relativt överlägsna, i en i övrigt avslagen första halvlek där inget av lagen skapar de där riktigt heta chanserna. Dels för att båda lagen har ett oerhört lågt försvarsspel och dels för att inte blotta sig för motståndarnas artilleri från mittbacksplats och motståndarna för att de helt enkelt inte vill blotta sig i djupled. Halvleken är ingen som går till historien som den mest välspelade, utans om en ganska trött historia, men en halvlek som vi hoppades skulle kunna ge oss mer kraft inför andra då motståndarna onekligen började gå på knäna i slutet.
När lagen kommer ut i paus är kvällsolen borta, mörkare moln hade tagit vid och en mörkare halvlek skulle ta sin början. Ifall vi hade ett visst övertag i första var det motståndarna som påbörjade en rejäl forcering i andra halvlek. Några byten och de hade fått in ytterligare kraft i offensiven. I en formation som kunde liknas med en 5-0-5. Flög bollen som en badmintonmatch från den ena planhalvan till den andra. Vi själva började slarva i spelet. Alldeles för många tillslag och för mycket felbeslut som genererade bolltapp och omställningar som motståndarna började utnyttja. Hörnorna började hagla och spelet bli allt mer fysiskt. Viggo och Hedin står för några riktigt fina blockar och räddningar när bollen dansar på mållinjen. Vi har rejält flyt att motståndarna inte lyckas få hål på oss. 0-0 fram till cirka timmen där även ett rött kort bör ha delats ut när en motståndare attackerar Martin Göransson i huvudhöjd med byte som följd. Max kliver in som vänsterback och Oskar Lundin som mitfältare. Lagen fortsätter att i princip bidra med det sämsta lokalfotboll kan erbjuda. Ett passivt bolltempo, förhållandevis mycket grinigt och hårt spel där motståndarna framförallt var de som behöll kylan. Med dryga kvarten kvar står Marcus Petersson för en magnifik insats när han med en 45-meterspassning från vänsterkanten hittar Eldin i djupet. Eldin galopperar mot mål och blir tryckt i ryggen och domaren pekar resolut mot straffpunkten. En rejält billig straff, men var det något man lärt sig under de tidigare 73 minuterna var det att det inte krävdes mycket för att få både frisparkar och varningar mot sig. Marcus Petersson är säkerheten själv från straffpunkten och 1-0 var ett faktum. Skulle vi hitta momentum? Icke. Motståndarna växlar upp igen och spelar mer och mer despereat medan vi faller in i ett lågt bolltempo ytterligare och de fysiskt övermäktiga motståndarna börjar skörda stora framgångar på offensiv planhalva. Vi blir längre och längre i lagdelarna men pumpar ändå på utan någon direkt struktur och tanke. Nu känns det som att slumpen kan avgöra. Vilka pallar mest. - Jo, IF rejban.
Med 8 minuter kvar av ordinarie tid får de vitklädda från Växjö ytterligare en ny hörna som vi lyckas få bort. På andrabollen är vi inte med. Vi spelar passivt och agerar utan någon som helst desperation. Bollen dunkas in i Åbergs vänstra kryss och kvitteringen var ett faktum. Efter matchen, i den totala tystnaden i bilen förundrades undertecknad om varför i hela jävla Vimmerby motståndarna alltid hittar sin inre Cristiano Ronaldo mot oss? Bollar går i omänsliga bollbanor rätt upp i krysset varannan match medans vi själva behöver fritt straffområde, en lemlestad motståndarmålvakt och en blind linjeman för att överhuvudtaget lyckas med de målen. I vanliga fall hade jag skyllt på oflytet, men vettifan om det går längre. För några år sen kändes det som att Marcus Petersson dunkade in bollar från 25 meter varje halvlek - och jag lovar hans tillslag har inte blivit sämre.
Målet var tungt som fan och det kändes inte som att vi hade mer kraft att ge. Istället är det motståndarna som tar meter efter meter medan vi går på knäna och inte vet hur vi ska agera. Nya hörnor uppstår och i slutminuterna lyckas man återigen vaska fram en hörna. Vi nickar undan, Viggo kommer upp och försöker blocka andrabollen. En jävla satsning och det sur ut som att han blockar, men enbart för att sedan mötas av besvikelsen av att se bollen ställa Åberg i kassen. 2-1 och total jävla ridå och ett brutalt provocerande målfirande av de vitklädda. Blixten slår ner uppåt Vislanda och domaren blåser av bara minuten senare.
Totalt jävla mörker där vi i ärlighetens namn inte kommer upp i nivå, men på något vis ändå försöker bjuda på någon form av organiserat spel. IF rejban är alldeles för bra, för fysiska och rutinerade för att vi ska kunna slå dem i deras oerhört cyniska spelsätt. Det är en av de mest frusterande matcher som undertecknad någonsin har spelat. Dels då vi själva inte ger oss chansen genom att arbeta för varandra eller att växla upp i tempo. Utan vi faller rätt ner i IF rejbans brutala fälla som vi överhuvudtaget inte lyckas hantera. Resultatet är inte på något sätt orättvist. Eller jo, en idealist som Pep Guardiola eller Xavi hade kanske hävdat det. Men på division 4-nivå är det bara löjligt att hävda att spelet på något sätt ska rättfärdiga en seger. Rejban skapar oerhört många fler kvalificerade målchanser över matchens 90 minuter och man är bättre centralt i banan där vi, precis som mot Torpa i genrepet, inte klarar att hålla upp tempot i 90 minuter. Rejban spelar efter sina styrkor och resurser. I fredags gjorde vi inte det.
Det går dock inte att klaga på arbetsinsatsen hos samtliga LEIF:arna i fredags. Samtliga slet som djur och ville verkligen - men spelet med boll blev inte som önskat och vi kunde inte diktera villkoren på vår egen hemmaplan. Istället fick IF rejban göra det, och när vi spelar på deras villkor, har vi dessväre väldigt små möjligheter att dra fördel av det.
Nya tag i veckan, där förhoppningsvis även de eviga semesterfirarna kan bidra till att vi får ihop en grupp som vill framåt, som vill ge allt de få veckor som är kvar och som faktiskt inser att det enda sättet att ta sig vidare härifrån är genom hårt arbete, självrannsakan och att varje träning, a-lagsmatch, b-lagsmatch fundera över varför man ens håller på med det man gör. Vad det är som gör att man lägger ner så många timmar i veckan på att jaga en boll och kanske skjuta den i mål nån gång då och då. Svaret hittar vi nog i att det är förbannat roligt att spela fotboll, även om fredagens match kunde få en att vilja lägga av, sälja skorna på tradera, slå sönder vartenda kakelplatta i duschrumet och börja med Linedance och träna inför Vansbro-simmet. Men det var då, och även om vi bidrog med kanske våra sämsta sidor både på och utanför planen i fredags vet vi att vi kan bättre. Men bara om vi ger fan i att planera svensexor på träningsdagar, åker på spontanresor och tvunget måste spendera fem jävla semesterveckor på samma sura, långrunda, skitstrand i Gessle-City.
När poängen trillar in, Sjöbergs bullens korv är perfekt tillagad, gräsplanerna är perfekta och bollarna är ordentligt pumpade är fotboll jävligt enkelt. När det är uddamålsförluster i sista minuten, åskoväder trillar in, alla domslut är fel och omklädningsrummet luktar illa, då är det svårt. Nu gäller det att sluta upp. Att köra till träningen ifall vi hade haft två raka segrar i seriespelet kanske hade varit jävligt enkelt. Att åka på en sån här käftsmäll både resultat - och spelmässigt gör det kanske svårare. Men det är ta mig fan inte är inte de som jublar mest när man gör mål eller gråter mest när man släpper in ett som är de riktiga krigarna. Riktiga krigare är de som lyfter spaden och börjar gräva även när det är tjäle i marken, ryggen värker, regnet pissar dig i ansiktet och vinden pinar ansiktet.
Allt gott, ses nästa vecka!
