ETAPP 2 – Den blomstertid nu kommer
Ljuset var här! Gräset grönskade och dagarna blev längre och LEIF kunde inviga sin nybyggda konstgräsplan. Det dröjde dock, även om man då och då gjorde några träningar på underlaget. Nu var det dock gräs som gällde! Veckorna pågick, konditionen började sakta man säkert bli bättre på de nyligen kurerade LEIF:arna. Det flöt på, samtidigt som sjukdomsfallen och dödsfallen i samhället störtdök och snart skulle väl saker och ting öppnas upp? Besked kom! 1:e juni var det datum som matcher skulle få genomföras! Vi bokade snabbt in ett flertal träningsmatcher mot bland annat Älmhults IF, Markaryds IF och Alvesta United FK. Dessutom skulle ju U-lagsserien startas upp, där vi bland annat skulle hinna med matcher mot Guddarps IF och GoIF Ling innan vi äntligen skulle spela seriepremiär mot Lagans AIK hemma på Bokliden. Ett Lagan som kom från division 3, men som påbörjat en lite omstart i division 4 sedan sejouren i division 3 inte var särskilt lyckad. Men en sak i sänder dock!
Älmhults IF väntade på Älmevallen. Ett ÄIF som året innan sopat hem hela division 4 med 10 vinster i rad. Samma ÄIF skickade det mindre ödmjuka meddelandet dagarna innan om att vi skulle försöka ta det lugnt i matchen för att undvika skador på deras spelare. Visst att ÄIF är odiskutabel storebror i regionen, men mer nedlåtande är det svårt att vara. Troligen skulle inte en LEIF-spelare rucka på en millimeter nu. Träningsmatch eller inte. Vem bryr sig liksom, då bekräftar vi ju bara ÄIF:s bild om att vi är ett gäng bönder som spelar fullt och gnetar. ÄIF skulle nu förbereda sig inför återkomsten i division 3 med den äran. Vi visste exakt vad som var att vänta. Ett jäkla tryck från di blåe och fokus på positionerande för vår del. ÄIF skulle dominera och vi skulle själva få möjligheten att jobba försvarsspel, linjer, djup och andra fotbollsmässiga klichéer som kunde vara bra inför seriestarten. Allt det där är ju dock bara uttryck för att man skulle få en ordentlig genomkörare mot en ordentligt överlägsen motståndare. I matchen mot ÄIF skulle allt som kan gå fel, gå just fel.
Ola och Mackan misslyckades fatalt i sitt första samarbete att organisera och kommunicera tidsplaneringen vilket innebar att vi dök upp på Älmevallen en kvart innan matchstart vilket så klart inte var till vår fördel. Det vara bara att dra in och köra. Vi inledde relativt starkt. Höll linjerna bra och hade hyfsat god kontroll på en motståndare som skötte bollinnehavet.
Eldin Topic såg jävligt fin ut i sin debut och lyckades ofta göra livet surt för det högt stående ÄIF-försvaret. Halvvägs in i första halvlek spräckte dock våra blåklädda grannar nollan och 1-0 var ett faktum efter att Jonte Franzén underskattat sin ytters förmåga att nyttja kraniet i avslutslägen. Nåja, sådant var livet. Det hade varit trevligare dock om Oskar Lundin kunde kvitterat minuten efter då Eldin Topic snurrat upp tre ÄIF:are och försatt Ogge i ett fint läge. Oskar Lundin är bra på mycket, men förärar släktskapet i laget genom att vara lika vass i avslutslägen som en bärkniv från Paleolitikum.
2-0 kom några minuter efter paus då Dennis Johansson med en fysik som en rysk björntämjare står för en filmning som borde renderat i ett brandgult kort. Helvete vad dåligt det var. En lika dålig domare blåste straff och stackar Jonte Franzén som väger kanske hälften av Dennis Johansson stod bara och skrattade och vräkte ut sig ett ”men för helvete” och åkte på en ostskiva. Mål på efterkommande straff och Erik Jakobsson kastade in handduken strax efter på grund av känningar i låret. Nu var förvisso Älmevallen sedvanligt svag i sin kvalité och kanske slet det på vår 28-åring, som inte verkar begripa att efter 25 behöver man träna ännu hårdare för att åka på ålderskrämpor. I andra halvlek haverar vi ganska rejält. Melvin Faeltenborg skulle debutera och visst, det finns mardrömsdebuter som när Jonathan Woodgate gjorde debut för Real Madrid och slängnickade in en boll i egen kasse och blev utvisad efter 66 minuter. Eller när Gervinho debuterade för Arsenal och fick för sig att sopa ner Joey Barton på St: James Park. Oavsett kan nog Melvin Faeltenborgs debut hamna inom samma kategori. Först är det ett inspel som enkelt kan rensas bort. Istället blir det en spark med underskruv som gör att bollen flyger rätt in på bakre stolpen där en ÄIF-spelare enkelt kan peta in 3–0. Ridå. Snart springer man även i 4–0 efter ett mindre bra ingripande i djupledsförsvarsspelet. Nu bestämde sig Melvin för att sopa ner någon. Sagt och gjort. En spark rätt i straffområdet som genererade 5–0. Totalt skamligt spel och vi hade en lång bit att vandra. Nu är ju Älmhult, med kvittot i hand, ett lag som aspirerade på division 2-platser i årets trea, så det kanske inte var läge att dra för jäkla stora växlar av resultatet. Dock fanns det förbättringspunkter.
Guddarp väntade i veckoslutet. Det var trevligt. Vi spelade fint. Men totalt blev det nog två avslut på mål under hela matchen. Båda av Anton och Anton. Den längre, offensive och något mer atletiskt utformade Anton hade i första halvlek brutit två fingrar på Guddarps-keepern efter en fin nick. Det var ungefär de saker man kunde dra från den matchen. 0–0 i vad som skulle bli det enda poängtappet på hela året för LEIF:s U-lag i den ofta fullständigt undermåliga serien Utvecklingsserie B.
Markaryd väntade veckan efter. Inte riktigt samma Markaryd som åkte ur året innan, utan ett annat Markaryd som rustade för ett snabbt återtåg till division 4 efter debaclet 2020. MIF var djävulskt bra. Vi kom dit. Ola bestämde sig för att prova något hela annat än vanligt.
Någon form av 4-1-2-1-2. En formation som vi själva i princip vägrade att spela efter 20 minuter och vartenda LEIF:are sprang runt som herrelösa hundar i en kåkstad. Markaryd tog rättvist ledningen efter knappa halvtimmen. Ett långskott, av en ung framfusig ytterback som visade sig besitta en högerslägga välsignad av självaste Nanne Bergstrand. 1–0 men bara för en kort stund innan Eldin satte Petersson i ett fint läge och 1–1 var ett faktum.
I andra halvlek etablerade vi något bättre spel. Det såg behagligt ut. Men vi misskötte oss fatalt stundtals i centrallinjen. 2–1 trillade in sedan Markus Åberg blivit fullständigt golvad på en hörna. Skitsamma sade Bengt Elofsson på linjen som tog sig tiden att diskutera det totalt odugliga domslutet att låta spelet fortgå. Marcus Petersson kvitterade igen men då bestämde sig Markaryd att kontra och cykelsparka i 3–2 med några minuter kvar. Fint mål och vi hade väl i alla fall visat att vi på något vis tagit några steg i matchningen. MIF skulle sedan gå att vinna division 5 med god marginal. Bra för dom. Bra för division 5.
Alvesta United var på schemat. En lördag. Klockan 13. I 33 graders värme. Det är i särklass den värsta matchen som undertecknad spelat i hela sitt liv. Båda lagen var skitdåliga. Ingen kunde tänka klart och stämningen var allmänt usel. Inte så konstigt. Då alla led spelare värre än israeliterna under Moses ledning vandrade runt i öknen i 40 år. Och det kändes minsann som att matchen varade i 40 år. Ett skadeskjutet LEIF skickade ett mixat lag mot en motståndare som skulle gå och vinna division 5 längre fram under säsongen 2021. Vi tar ledning snabbt på en hörna. Motståndarna hade ingen som helst aning om hur fasta funkade. Vi fick fina lovord, men faktum är att söka boll och springa sig fri på hörnor är något som kanske inte är av revolutionerande art i fotboll. Allt var absurt. Ingen kunde springa. Alvesta hade en gubbe äldre än fader Abraham på ytterbacken som Anton Nilsson ändå inte lyckades ta sig runt trots att denne var den ende av de båda parterna som kunde springa ordentligt. Alvesta hade en fin anfallare. Ruskigt duktig sådan som skulle komma att göra livet besvärligt för de törstande LEIF:arna. Matchen slutar 3–3. Vi hade förvisso 3–2 fram till minut 90 innan vi åker på en straff efter att Erik blivit skjuten i buken från distans. Straff givetvis då domaren drabbats av solsting och förklarat för Kapten Marcus Petersson att han var tusen procent säker att den tog handen. Att bollen hade märkt Eriks blöta torso spelade givetvis ingen roll. Diskussioner och synpunkter en lyxvara som det dessvärre inte alltid finns plats för i lågdivisionsfotbollen i Småland.
Nåväl. Tre träningsmatcher avklarade och vi visste väl inte riktigt vart vi stod kvalitetsmässigt. Juni gick av bara farten. Midsommar avverkades och formen var kanske inte på topp. Troligtvis firar man midsommar även i Lagan också.
Den 3:e juli var det dags för seriepremiär. Risk för åska. Ösregn och allmänt instabilt väder.
Dagen före seriepremiären hade vi fått förstärkning. Viggo Blomqvist anslöt från Älmhults IF. En förhållandevis oklar rekrytering som vi visste satt på en hel del potential med sin unga ålder på 18 år. Det enda vi däremot visste var att Mario Bobuiescu knäckt nyckelbenet på densamme i en B-lagsmatch 2019. Oavsett var det en nödvändig försvarsvärvning som förhoppningsvis kunde få fart på fotbollsspelandet i division 4 då Viggo själv insett svårigheterna med att slå sig in i ett storsatsande ÄIF inte var aktuellt med rådande livssituation. Istället blev det LEIF för den unge mittbacken som med kvittot i hand skulle visa sig bli fullständigt vital i vårt lag lite längre fram under säsongen.
Lagan var som sagt en motståndare som kom från division 3 med en hel del tunga spelartapp inför säsongen 2021. Inför premiären 2021 hade man även skyttekungen och fanbäraren William Svensson avstängd efter att denne förväxlat boll med en Torpa-målvakts huvud i samband med en träningsmatch veckan innan. Sparken genererade i en avstängning och plingplong-taxi till plåsterhuset för tidigare nämna målvakt. Vi kände direkt hur oddsen för oss sjönk rejält. Nu var det bara att blåsa på. Vi hade i princip full trupp där vi dock kände att vi hade oerhört svårt att placera oss vart vi skulle stå när väl domaren skulle blåsa i gång. Genom att ha lagt hela eftermiddagen på att lyssna på Sabatons skiva Carolus Rex och inhalerat ammoniak så lyckades undertecknad att skjuta bort överskottsenergin, adrenalinet och andra destruktiva hormoner till matchstart. Mullret hade påbörjat men verkade hålla sig sydost om Liatorp. Som det mesta annat som är uselt. Erik Jakobsson hade kurerat sin baksida och bestämde sig direkt för att prova på en längre passning. Eldin Topic ville inte vara sämre utan sög ner bollen utan några som helst svårigheter. Bollen for in till Josef som sedvanligt fick till en strumprullare av usel karaktär. På efterföljande resning misslyckades en LAIK:are att orientera sig i omgivningen och serverade i stället Marcus Petersson ett öppet mål. Väl där var det inga misstag och även om en desillusionerad linjeman stod och viftade med flaggan i högsta hugg hänvisades han snabbt till regeln om att ett offsidestående Petersson var utan assist från en lagspelare. 1–0 och en smakstart för ett osäkert LEIF som växte mer och mer in i matchen.
Lagan trummade dock på med ett fint kortpassningsspel, men tenderade att misslyckas i den sista tredjedelen för det mesta. Därför kom det som en chock när deras mittfältare pangade in 1–1 i det främre krysset efter ett mycket passivt försvarsspel hos de rödsvarta. Det dröjde dock inte länge innan Max Almblad skulle stå för sin första poäng i seniorsammanhang sedan han slagit ett högerinlägg som Eldin Topic enkelt kunde skalla in från nära håll. 2–1 och mullret kom närmre. Till slut small blixten ned i närheten av en förskräckt huvuddomare som tog ett maxlöp in i Boklidens omklädningsrum. En 40 minuter lång paus genomfördes innan domaren återupptog matchen där första halvlek snabbt spelades av. En kortare paus på två minuter genomfördes där Ola försökte sig på att mobilisera sina grabbar. Att spela med aggressivt och satsa på kontring. 3–1 skulle komma i andra halvlek. Marcus Petersson vände bort 4 Lagan-försvarare lika enkelt som man vände sida i ett lexikon. Målet var fritt från täckande spelare och med ett distinkt avslut låg bollen i nät och 3–1 var ett faktum. Frustrationen hos Lagans AIK blev påtaglig. Så påtaglig att mittfältare Lucas Olsson bestämde sig för att genomföra en Heimlich-manöver på LEIF:s för dagens starkast presterande spelare, Christoffer Bengtsson. Ett mindre jordskalv senare och Stoffe fick bäras ut till och LAIK-spelaren fick syna det röda kortet samtidigt som väldiga prostester med mindre väl valda ord vräktes ut från bortabänken. Snabbt fick även assisterande tränare i Lagan vandra bort från det aktiva tävlandet. Klart tänker ni?
Lagan trummar vidare och spelar för sina liv. 3–2 kommer, ett långskott från 30 meter rätt upp i krysset. Nervigt. 4–2 kommer genom att Eldin jagat in en boll från Rasmus Johansson. Nudå? Icke. Minuterna tickar upp mot 90. 4–3 skallas in sedan vi agerat åskådare i eget straffområde på en fast situation. Mer blir det inte. Premiärseger, sommaruppehåll och en bra start på en mindre lyckad säsong.
