Årskrönika 2019

“When we all give the power. We all give the best. Every minute of an hour. Don’t think about a rest. Then you all get the power. You all get the best.”

Året 2019 var året då vi tog det efterlängtade steget upp i division 4. 2019 var även året då vi spelade vår bästa fotboll någonsin, gjorde flest mål någonsin och fick avsluta det på absolut bästa sätt. Sammantaget går det att konstatera att hela den här säsongen får symbolisera det nya LEIF. Ett LEIF som på många sätt pånyttföddes genom en organisatorisk satsning inom föreningen, en tränarrekrytering som skrev om vårt DNA och ett gäng av alldeles fantastiska individer som började slita i januari på konstgräset och fick betalat på bästa sätt, en solig lördag i oktober. Vi är LEIF och vi är något alldeles speciellt.

Tillsammans gjorde vi Hamburg, vi gjorde Angelstad, vi gjorde Häradsbäck och vi gjorde Stockaryd. Tillsammans gick vi igenom debaclet i Vislanda. Seriefinalförlusten mot Lammhult på Norrvalla. Vi kämpade oss igenom 25 tävlingsmatcher och fick avsluta med ett champagne-översvämmat omklädningsrum och fyrverkeripjäser på Enevallen.

Året 2018 hade vi misslyckats i kvalet. Vi hade tappat all kraft mot slutet av säsongen och var egentligen aldrig ens nära. Vi ville det här, men var väl med all rätta inte riktigt redo. 2019 var således då vi skulle försöka igen, men på ett annat sätt. Ola Gustavsson kom in, formade oss. Slipade våra etablerade kvaliteér och förbättrade våra något svagare punkter. Vi kände direkt. I år var vi på riktigt.

Säsongen var således inte bara en marschsträcka. Vi såg förvisso på oss själva som ett lag med enorma mängder kvalité och vinnarskallar. En stabil bredd, och rejält med motivation och hade nog själva kravet på oss själva att göra oss och våra supportrar rättvisa och ta oss uppåt i seriepyramiden. Vi skulle bara upp men det gällde att ta en match i taget. Horda hit, Alvesta dit, Herman Nords derbyprestation mot Häradsbäck och vi kände fortsatt hur självförtroendet blev större och med detta steg hybrisen till skallen. Vislanda borta. Ett förbannat bottennapp.

Var det inte bättre än så här? Var vi så förbannat självgoda och säkra på vår egen förmåga att vi någonstans i maj glömde bort att ta en match i taget? För en stund kändes det som om de enda matcherna som var av betydelse var de som skulle avgöra seriespelet i säsongens slutskede. Vi skulle nog ta mig fan först och främst se till att vara inblandade i den striden när serien skulle avgöras i augusti/september.

Vi hittade förvissa rytmen ju högre temperaturerna ute steg, vi hittade varandra samtidigt som vi hittade en del spelare på vägen som skulle vara med på resan. Patrik Sjöblom kom tillbaka från en runda i Grimslöv, Mario Bobuiescu flyttade hem från Östergötland och Viktor Gustafsson längtade tillbaka till fotbollen. Nostalgitrippen gick att ta på. Det förutspådda storderbyt mellan oss och Delary/Pjätteryd slutade 2-2 på Björkövallen i Pjätteryd. Vi var dock efter. Vi ångade förvisso på och turades om med att leda serien ihop med våra grannar söderut. Bakom oss lurade en outsider. En maskin som var fullt med grus på våren, men som blev mer och mer väloljad för varje omgång.

”When we all give the power. We all give the best”

I slutat av augusti stod vi inför seriespelets kanske viktigaste match. Lammhult borta. En maskin i blått och seriens kanske bästa hemmalag. DIF/PIF hade sackat och det kändes som om det var vi eller hemmalaget som skulle dra det längsta strået. Victor Stålberg dök upp, gjorde två mål i första halvlek och vi lyckades inte komma närmre än en förbannat hedersam förlust.

”Don’t think about a rest”

Så vad innebar förlusten? Jo, troligtvis var seriesegern utom räckhåll. Troligtvis var det kval som gällde igen. Vi hade möjlighet att nå vårt mål vi satte upp inför säsongen när vi uttalade oss som lite favoriter. Något som vår Coach inte heller tonade ner. Var vi stora i orden, men små på jorden? Tveksamt va?

Winston Churchill sa en gång att framgången inte är slutgiltigt, misslyckandet är inte heller dödligt: det är modet att fortsätta som räknas. Och vi fortsatte, med ödmjukhet, med ett lugn och förlorade inte mer i division 5. Vi hade nått en andra plats, en ynka poäng från serieseger. Med den bästa målskillnaden, med flest gjorda mål och minst insläppta. Ett kvitto på att vi gjorde rätt, vi var rent fotbollsmässigt bäst men det är de små marginalerna som avgör på denna nivån. Denna gången hade Lammhult det med sig, fick ut mest av sitt spel, och istället fick vi rikta in oss på att ta oss upp, på samma vis som vi försökte säsongen 2018. Ett kvalspel.

Vi slet och vann i Kalmar, vi skickade hem SSG till Öland med 5-1 i baken. Vi fick stryk av ett gäng från Oskarshamn. Marcus Petersson slet av vartenda ledband i foten, Erik blev far igen och Rasmus hann fylla 18. Bengalerna brann, våra supportrar firade och skrek. Vi kunde slutligen, den 19:e oktober, glädjas åt det faktum att vi hade nått vårt mål. Detta mål som vi började jobba mot i januari genom Olas otaliga passningsövningar. Detta mål som fortsatte försöka nå genom att träna svinjobbiga uppspelsövningar klockan 09.00 på bakfyllan i Hamburg. Detta mål som vi nu vill att hela världen ska veta att vi har nått. Att vi är ett division 4-lag igen.

”Then you all get the power. You all get the best.”

När vi nu ser tillbaka på säsongen ska vi minnas allt. Vi har spelat skjortan av Angelstad, slagit vår småbröder i Häradsbäck i dubbla möten i år med. Vi har bjudit på seriens bästa inramningar i derbymatcherna. Vi har haft allt emot oss i Vislanda och Torpa. Vi har fått solsting i Stockaryd. Vi har frusit på Haganäs, vi har spytt på fysen på lördagarna i februari, och vi har njutit av Enevallens och Boklidens fantastiska anläggningar. Vi har även firat av en drös studenter i laget. Men framförallt har vi skrattat. Vi har skrattat åt Petters filmingar på träning. Vi har skrattat åt Erik Jakobssons dialekt. Vi har skrattat åt Stoffe Bengtssons träningsnärvaro. Vi har skrattat åt Hedins tafatta tricks på grisen. Vi har skrattat åt taxi-resor på Autobahn. Vi har skrattat åt Micke Axelssons smärtande skrik. Vi har skrattat åt Jimmy Peterssons bordsdans på lagfesten efter avancemanget i takt med Carolas odödliga hitlåt; Tommy tycker om mig.

Vi är inte perfekta, vi kan till och med kanske anses vara lite småstöddiga. Vi vet dock med oss att det vi har är väldigt unikt. LEIF har nu lyckats ta sig upp i samma division som storebror Älmhults IF och kommer med största sannolikhet spela historiska derbymatcher nästa år. Vi har allt att vinna och om vi känner själva rätt är vi inte ett lag som kommer vika oss i första taget. Vi kan lova att även division 4-lagen kommer att avsky Petter Faeltenborgs dribblingar på mitten, Marcus Peterssons och Anton Nilssons eviga slit i anfallet. Christoffer Bengtssons crossbollar. Rasmus Johanssons suldragningar. Martin Göranssons tröjdragningar och Erik Jakobssons anfallsutflykter för att bara nämna några av de förmågor våra eleganter besitter.

För att knyta ihop säcken vill vi tacka alla er som stöttat oss under 2019. Supportrar, ledare, publik och alla ni som jobbar runt och i föreningen i det tysta. Ni som bidragit till att vi alltid känner oss störst, bäst och vackrast. Ni är guld värda. Detta är vårt sätt att säga tack för stödet. Vi räknar med er nästa år och vi vet att ni kommer vara där. På återseende.