Årskrönika 2018

Så var även den tredje säsongen som Liatorps IF/Eneryda IF till ända. 2018 års säsong får nu i efterhand ses som en av de mest angenäma. Där vi faktiskt visade att vi är en rejält stor fisk, där vi i en mindre generationsväxling presterade på en mycket fin nivå och nästan kunde kröna säsongen med pompa och ståt. Vi nådde förvisso inte hela vägen, men stolta ska vi vara. Vi var med hela vägen, vi spelade stundtals ruskigt bra och tog 6 poäng i derbymatcherna. Nej, detta var en trevlig säsong som överraskade åtminstone er käre webmaster. 2018 var året då vi faktiskt inte hade så höga förhoppningar på oss själva. Kanske var det just det som gjorde att vi kunde ta oss an motståndarna med en ödmjukhet. – ”tja, får vi stryk så gör det inte så himla mycket”- men när segrarna radades upp fick vi blodad tand och visade vilken maskin och grupp av människor vi är. Håll huvudet högt, brösta upp er och försök att minnas tillbaka på årets säsong genom denna krönika.
Det hela startade förra hösten. 
Vi gick igenom en del förändringar, bland annat i vår ledarstab där Frank Ekstrand tackade för sig efter två år som assisterande. Jämte Urban Bengtsson skulle istället Anto Susak och Niklas Hedin ta plats. Utöver denna tränar-troijka skulle den alltid så fantastiska Stefan “Boris” Johansson fortsatt vara målvaktstränare. Kent-Ove Johansson förblev vara lagledare och Jimmy Petersson fick det tacksamma uppdraget att vara U-lagets lagledare.
2017 års frimånad var fram och tillbaka som den brukar och när den hela sammanfattades i mitten på december stod det klart att det blivit ett par gubbar ut och ett gäng in.
IN: Lucas Schölin (2000) (från Älmhult), Shabir Safi (1999) (från Urshult), Niclas Jonsson (1996) (från Göteryds BK), Albin Wirell (2000) (från Virestad).
UT: Mathias Wikingsson (1987) ( till Virestad), Viktor Lööf (1989) ( till Göteryds BK), Jon Bengtsson (1991) (till Sandsbro).
I övrigt såg truppen något tunnare ut under försäsongen där de äldre rävarna trappade ner något på sin träning medan en del andra var oklara gällande deras medverkan i LEIF:s upplaga 2018. Oavsett hade en fortsatt bra närvaro på försäsongen gett oss möjligheter som få andra lag i dagens fotbollsklimat har. Efter inomhusträningar från slutet av oktober drog LEIF anno 2018 ut på Haganäs konstgräs-plan i slutet av januari och inledde en helvetiskt kall och blöt försäsong. Efter en månads löpande i kylan väntade träningsmatcherna runt hörnet och den 24:e februari spelade vi vår första match för säsongen mot seriekonkurrenten Ingelstad IK, en match som slutade 1-1 efter en god insats av de 12 för dagen orangeklädda LEIF:arna. De följande matcherna mot Tingsryd och Delary/Pjätteryd slutade med kryss 1-1 respektive seger med 2-1. De båda matcherna följdes upp av ett debacle mot Ryds SK där vi fick stryk med 3-2 och den följdes upp av ytterligare en förlust mot Glimåkra nere i Skåne. Härefter skulle det vända och under påskhelgen tog vi en stabil seger med U-laget på fredagen mot Göteryd (3-1) och en med A-truppen mot Agunnaryd (seger 1-0). Helgen efter åkte vi till idylliska Båstad för ett träningsläger där vi i kombination med överflödig mat och dryck även försökte svetsa samman gruppen med förhoppningen om att även bli bättre fotbollsspelare. En träningsmatch spelades även här mot Hasslövs IS, i ett så kallat genrep som slutade 9-1 till LEIF:s favör. Nu var det dags för seriepremiär mot nykomlingen Moheda, trodde vi. De gulsvarta hade dock slarvat i framförhållningen och inte fixat en alternativ spelplan efter årets ryss-vinter så matchen blev helt enkelt framflyttad till den 14:e maj. Det sög ju. Istället fick vi boka in en panik-träningsmatch den 14:e april och Göteryds BK ställde vänligen upp igen och vi kunde enkelt vinna med 6-0 i en match som inte kommer bli ihågkommen som den mest svåra vi spelat. Istället väntade Norrhult runt hörnet, i omgång två vill säga, och det var startskottet på en säsong som garanterat går till historien.
Kvart i sju på fredagkvällen vandrade vi ut på Enevallens matta i årets premiär. Det var lite nervigt, och det var det mycket obehagliga Norrhult som väntade. En motståndare vi hade problem med säsongen innan. Och matchen inleddes lika krampaktigt som det hade gjort i tidigare möten med detta gäng. Vi fick inte ihop något spel och när knappa halvtimmen hade gått hade de gulsvarta NBK satt första bollen i nät. Det höll på att rinna in ett par till men vi höll stånd till paus. Vi försöker mer i andra med en tyngre offensiv och ett frenetiskt arbetande Norrhult drar till slut på sig ett rött kort samtidigt som deras anfallare linkar av skadad. Nu var det full fart framåt. I 80:e kunde vårt nyförvärv från Göteryd, Niklas Johnsson, skalla in 1-1 och i matchens sista minut springer Ola ifrån sin back på en löpboll och kan läckert chippa in 2-1. En så otroligt viktig match för vår serie, eller som Markus Åberg sa efter sommaruppehållet. – Hade inte Ola chippat in den bollen hade vi säkert legat i botten. Mycket låg det nog i de orden. Serien var mycket jämn där åtminstone de 7 översta hade mer eller mindre lika stor chans på de åtråvärda topplaceringarna som skulle generera i direkt uppflyttning eller kval för 2:an och 3:an
Vi levde vidare lite på vågen från premiären de kommande matcherna. Vi åkte till Konga i omgång 2 och kunde där vinna med 1-0 efter att Anton Nilsson hittat nätet i första halvlek. På Bokliden i omgång tre kunde vi även där ta tre färska poäng mot nykomlingen Växjö BoIS efter att Marcus Petersson bestämde sig får att hitta tillbaka till den talang han hade i Kalmar FF och kunde i den 93:e minuten tunnla en mittback, komma fri och chippa över målvakten. På efterföljande avspark blåste domaren av. Undra om det small i väggarna på Bokliden den varma maj-kvällen. Förra årets division 4-lag Furuby stod på schemat och med en roterad trupp åkte vi ut till Furuby och tog vår fjärde raka seger när nyförvärvet  Lucas Schölin presenterade sig för LEIF-publiken och slog in sitt första mål efter 90 sekunder. Sen spelar vi skit i ungefär 75 minuter. Innan inbytte Anton Nilsson smackade in segermålet. Enkelt.
Nu skulle den framflyttade premiär-matchen spelas. Moheda borta. Inte visste vi då att denna matchen kanske skulle vara en av säsongen viktigaste. Med tanke på hur det utvecklade sig. Här gick det skit, 2-0 i baken efter 15 minuter och vi var inte ens nära. Efter att ha strosat runt i sjunde himlen small vi rätt ner i marken med huvudet före. En utvisning på Martin Göransson, skador på Arvid, Lucas, Anton A och Nicklas Hedin gjorde att vi skulle spela derby mot Härdasbäck i omgången efter med ett rejält manfall. Den 18:e maj var det alltså dags för oss att ta oss an kommungrannen och nykomlingen Häradsbäcks IF hemma på Enevallen. Vi alla minns denna fantastiska vår där värmen höll sig runt 20 graders-sträcket hela maj, och fortsatte, förvisso, lite för länge in på sommaren. Publiken strömmade in och närmare 300 fotbollsentusiaster stod för en fantastisk inramning där vi inledningsvis hade svårt att få igång vårt spel. Som en blixt från klar himmel hade dock Anders Karlsson lyckats skarva in en frispark och så höll det sig. Efter en utvisning på Anton Nilsson, 9 varningar, och en straffmiss av Marcus Petersson så stod vi där som derbysegrare och med vår 5:e seger av 6 möjliga. Vägen mot toppen låg öppen och vi skulle nu inte förlora en match förens i den sista omgången. Marcus Petersson, han skulle ta igen för straffmissen i höstpremiären. Men mer om det senare.
Så var det dags för årets längsta bortamatch. Vissefjärda borta. Bussen var bokad, hamburgarna beställda av Vissefjärda GIF och kylväskan hängde fint runt axeln på de ditresta supportrarna som fick se sina svartröda eleganter ta ytterligare en seger när man utan några svårigheter tog en stabil 2-0-seger mot ett manfallet VGIF. Josef Karlsson halkade in ettan, och Niklas Hedin smörade in tvåan. Det var inga konstigheter.
Serien hade vid det här laget redan delat sig rejält. I toppen var det ett riktigt getingbo där vi, Ingelstad, Nöbbele, Tingsryd, Vederslöv och Moheda hade etablerat oss. I botten hade Konga, Vissefjärda, Häradsbäck, Furuby, Norrhult och Växjö BoIS halkat efter rejät. Så skulle det stå sig hela säsongen medan vi topplag turades om att leda serien fram till sommaren. Med tanke på hur serien utformat sig blev det klart att vi nu skulle ställas mot samtliga topplag i slutet av vårsäsongen och på så sätt skulle vi få bekänna färg på riktigt. Trepoängarna mot de något ”enklare” lagen är lika viktiga men om vi skulle vara med och hota på riktigt var det nu vi verkligen skulle börja leverera. Vederslöv kom till Bokliden en fantastisk juni-kväll där Markus Åberg tvingats ta på sig målvaktshandskarna i Simons frånvaro. Det blev tungan på vågen i en match där vi spelade disciplinerat och de få gånger V/D kom igenom stod Markus Åberg där och stoppade allt i sin väg. 2-0 blev slutresultatet efter att Anton Nilsson satt ett friläge och Anders Karlsson dykt upp på bakre stolpen på samma sätt som han skulle göra flera gånger under säsongen.
Vi hade flaxet, vi gjorde alltid mål, och vi släppte knappt in några. Vi drog på oss få varningar och kunde undvika skador i en stor mån. Samtidigt hade våra juniorer födda på 00-talet börjat ta kliv och kunde utan svårigheter ta en plats i truppen och leverera både från bänkplats och från start.
I U-serien gick det något sämre än föregående år. Vi åkte faktiskt på vår första förlust på nästan 1,5 säsong när Guddarp knep alla poängen på Kämpevallen. I övrigt krigade vi på bra med blandat manskap. Jimmy Petersson som övertagit ledarrollen från Shaggy och lyckades återuppliva de allra äldsta rävarna och kasta in dem på en fotbollsplan. Ett fantastiskt engagemang. Däremot såg vi inte ut att gå mot serieseger med halva säsongen spelad utan skulle troligtvis få nöja oss med att hamna strax bakom ledarna Torpa och Guddarp. Så fel man kan ha.
Representationslaget gick nu som tåget. Härnäst väntade en seriefinal mot Tingsryd United, som precis som vi inlett serien strålande. Stabila segrar och få insläppta mål. Efter att Tingsryd tagit ledningen i den andra halvleken kunde ett annat nyförvärv presentera sig i målprotokollet då Shabir tryckte in en viktig kvittering med två minuter kvar av ordinarie tid. Nu väntade Nöbbele, Norrhult, Ingelstad och Moheda de sista två veckorna i juni innan vi skulle gå på uppehåll. Först ut, Nöbbele BK. Med seriens bästa anfallare – Filip Bengtsson – i laget visste vi att det skulle bli viktigt att hålla tätt bakåt. Som tur var anslöt vårt nyförvärv från Göteborg veckan innan Nöbbele-matchen. Erik Jakobsson klev rätt in i mittlåset. Plockade ner Filip Bengtsson tre minuter in i matchen och kunde således neutralisera motståndarna relativt enkelt. Dessvärre åkte, Mackan, Johan Kalin, Rasmus och Anders på skador i den första halvleken, mycket rotation således som till slut mynnade ut i ett vackert ledningsmål för bortalaget. I andra klev vi ut och körde skiten ur Nöbbele. Det dröjer cirka 20 minuter innan Josef Carlsson köttat in kvitteringen. Vi tryckte på, tröttnade och kunde inte ta de viktiga tre poängen.  Nya chanser skulle vi få de kommande tre omgångarna, segrar där och vi skulle etablera oss rejält i toppen och ta ett stabilt grepp om serieledningen.
Innan midsommar åkte vi de långa milen ut till Norrhult för att göra upp på idylliska Odenplan. Norrhult som underpresterat å det grövsta på vårsäsongen var säkert sugna att ta poäng. Så blev det inte utan vi hade utan problem kunnat vinna med 10-0 i denna matchen ifall vi hade haft förmågan att göra ”enkla” mål, något som skulle bli avgörande i sluttampen av serien. Resultatet blev istället 1-0 efter att Shabir fixat biffen i första halvlek med ett distinkt vänsterskott. Serieledning och seriefinal mot Ingelstad var att vänta efter midsommar.
Foto: Ingelstad IK
Förutsättningarna var glasklara, vid seger skulle vi ha ett otroligt fint utgångsläge inför hösten. Vid förlust, nja, då skulle det bli ännu tajtare i toppen. Ingelstad var dessutom obesegrade i 10 raka matcher. Ett tuff nöt att knäcka såhär efter midsommarhelgen. Det var just detta som oroade vissa figurer inom föreningen som oroade sig över truppens fysiska status efter helgen. Vi kunde nog räkna ut att man firar midsommar i Ingelstad också.
Vi på läktaren skulle bevittna säsongens bästa prestation. Från Simon Sandell i kassen till Anton Nilsson på topp så fullständigt KÄKAR vi upp Ingelstad. 20 minuter in i matchen rakar Nilsson in 1-0 och motståndaren tillåts knappt komma till några chanser överhuvudtaget. Efter ställningskrig i sisådär 75 minuter kan Marcus Petersson stänga igen butiken med att panga in 2-0 från 25-30 meter. Ni vet sånt där som han alltid gjorde förr men nästan aldrig gör nuförtiden. 3 poäng var bärgade och nu väntade, på grund av tabell-rockaden en ny seriefinal mot Moheda som arbetat i skymundan och tagit sig högt upp i tabellen och även överraskat de flesta.
Josef Carlsson blev taktiskt avstängd och vi skulle ställas mot Moheda hemma på Bokliden den 30:e juni. Omgång 13 och mycket på spel. Vid seger hade vi 7 poängs försprång på Moheda, Ingelstad och Tingsryd, med en match spelad förvisso, och vid förlust skulle vi tappa greppet något. Shabir och Anders löste två mål och så var det med den saken. 7 poängs serieledning och uppehåll. Vi var därmed i pole-position inför hösten och fick ett ännu bättre utgångsläge när våra närmsta konkurrenter, Ingelstad och Moheda kryssade i höstpremiären. Vi själva hade haft 3 veckor ledigt och spelade en halvtaskig träningsmatch mot Häradsbäck och skulle nu hitta vår absoluta peak av säsongen då vi skulle ta emot Konga SK på Bokliden fredagen den 8:e augusti.
Dagen innan höstpremiären ställde U-laget med Jimmy Petersson i spetsen till med ett jäkla spektakel. Angelstad kom och skulle spela ett genrep inför deras höstpremiär och skickade därför ett ganska starkt gäng till ett soldränkt Bokliden. Vi själva? Vi skickade ett ganska namnkunnigt lag. Problemet var att det var en snittålder på 40 år och en bänk på 500 kilo. Det gjorde ingenting. Efter en katastrofal inledning av matchen hade vi 2-0 i baken. Men efter en utvisning och straff kunde vi vända på steken och vinna med stabila 5-2.
Hemma på Bokliden väntade nu Konga på onsdagen den 8 augusti och vilken jäkla tillställning det skulle bli. Vi tar ledningen tämligen tidigt genom straff av Kapten Petersson. Konga försvarade sig sedan hårt och lyckas på en av sina utflykter på offensiv planhalva slå in ett inlägg ända in i mål. Surt sa räven. En tämligen trött match med dåligt spel skulle nå ett extremt klimax i slutet då Konga bland annat åker på två utvisningar. Övertiden skulle, utan att vi visste om det, hamna på 12 minuter och i den 92:a gör Marcus även 2-1 på straff. Nu skulle tre pinnar vara klara va? Icke, Konga kvitterar efter ett defensivt kaos. Klockan tickade över 100 minuter och i matchens sista minut (102) sprintar sig Josef fri, bli kapad och vi tilldelas ytterligare en straff. Hattrick-chans för Petersson, och inga tveksamheter denna gången heller. Vi var igång även i höst.
Augusti rullade vidare, Växjö BoIS slog vi på bortaplan, trots rejält motstånd, Furuby demolerades på hemmaplan med 6-0. Nu väntade istället ett derby den 30:e augusti mot ett Häradsbäck i desperat behov av poäng. En tuff match på seriens, kanske till och med Smålands sämsta plan som följd av en snustorr sommar och hällregn dagarna innan match. Vi hade svårt att göra mål som vanligt. Lucas Schölin byttes in i ett försök att få in lite energi på topp. Efter två mål av ynglingen, och ett distinkt långskott av Niclas Jonsson så var vi efter 90 minuter derbysegrare igen. Inga konstigheter.
Nu åkte vi på en liten punktering. Vissefjärda, som varit fast förankrade i botten mest hela säsongen, hade nu börjat andas ny luft och skulle komma till Bokliden och ställa till det rejält. Vi hade 1-0 i paus och tänkte att vi skulle surfa vidare på vågen som vi gjort hela säsongen. Vi hade spelat skit förut, men ändå haft styrkan att vinna. Inte nu. Vissefjärda kom ut i andra och gjorde två mål på underliga chanser som vi inte släppt till på hela säsongen knappt. 2-2 slutade matchen till sist. Anton Nilsson lyckades stånga in en kvittering. Men närmre kom vi inte. Vår segerrad rök och det skulle dröja till den 27:e oktober innan vi skulle vinna igen.
Under tiden som A-laget kom in i säsongens första svacka så lyckades B-laget spela upp sig i slutet av säsongen och stod slutligen, trots en relativt svag säsong jämfört med förra, som seriesegrare framför Torpa och Guddarp. 1 poäng räckte och det blir att dela ut medaljer på årsfesten i år med. Problematiken med detta var att vi använt hela 43 spelare i årets B-lagsserie. En löjlig siffra men samtidigt så otroligt kul att gamla rävar, junisar och SAMTLIGA mer regelbundna A-lagsspelare ställt upp i en serie som kanske inte är den mest attraktiva. Den är något för dålig, men samtidigt är divisionen över oss (Utveckling A) något för överkvalificerad. Vi får nog helt enkelt nöja oss med att vara en stor jäkla fisk i en liten damm.
A-laget å sin sida hade troligtvis säkrat topp tre-placeringen, vilket från början var målsättningen. Efter att lett serien sen midsommar var det därför jäkligt obehagligt att nu riskera seriesegern mot ett Moheda som skulle spela som en maskin hela hösten. De gjorde mål på mål, vann matcherna, och det stort. Vi själva kunde inte vinna. Vi började, dessvärre, även släppa in mål. Kronobergs främsta defensiv, om man bortser från serietillhörigheter och bara ser till insläppta mål, började läcka lite grann. Självförtroendet och geisten började minska i takt med att vår form sviktade. Efter kryss mot Vederslöv, Tingsryd och Nöbbele så hade vi inte längre seriesegern i egna händer, såvida vi inte skulle ta in 16 mål på Moheda i vårt möte med Ingelstad, ett Ingelstad som efter en dipp i somras gått som tåget i höst. Att Nöbbele, som skulle möta Moheda i sista matchen inte hade något att spela för, gjorde kanske inte förhoppningarna skyhöga. Den 6:e oktober skulle det avgöras. Vi hade 2-0 i baken efter 15 min, och så var det med det. Anders Karlsson fick in en reducering, förgäves. Det blir kval.
Inför säsongen hade vi troligtvis varit förbannat nöjda med en kvalplats. En något, på pappret, kanske svagare trupp jämfört med 2017, hade i år tagit sig betydligt längre än förra årets och det var, nu i efterhand, en rätt stor bedrift att ta oss till kval. Ett kval som innehöll möten med Åseda från division 4, och Kulltorp och Torsås/Norra Tång från andra femmor i landskapet. Mötet med Åseda blev, en rejäl tragedi, där luften gick ur oss totalt. Efter en bra match stod det 4-1 på resultatstavlan efter att vi varit ineffektiva, och Åseda, tja, jäkligt effektiva. Nu skulle det mycket till för att vinna kvalserien, men en andra plats skulle eventuellt leda till en plats i nästa års division 4. 
Nu skulle vi försöka skaka liv i kvalserien och ta oss an den sydvästra femmans serietrea Kulltorp på hemmaplan. Det var två noll i baken efter 20 där. Skillnaden var att vi nu pallade ta oss tillbaka. I andra halvlek gör Anton Nilsson två snabba mål och piskar liv i liket LEIF. Bara minuter senare kommer dock Kulltorps trea och strax innan slutet även fyran. Ridå, men Anton Nilsson var inte klar, och ville göra det lite jobbigt för Kulltorp. Han gör sitt hattrick och i matchens sista minut får vi en straff efter att Rasmus åkt på ett slag under bältet av målvakten, bokstavligen talat. Anders var aldrig tveksam. 4-4, men det var bara i teorin vi kunde få en plats i nästa års fyra. Nu skulle säsongen spelas av mot Torsås/Norra tång den 27:e oktober. Vi vann, i en plusgrad, matchen med 1-0 efter mål av Nilsson.
Vi ska veta att vi gjorde en strålande säsong, där vi lyckades med vår målsättning, men ändå har man rätt att känna sig besviken över att vi inte orkade hela vägen. En tabell ljuger sällan, och alla lag har sin svacka någon gång. Det var bara förargligt att vår inträffade under säsongens absolut mest avgörande skeende. Dock får man tänka att om den kommit i juni hade vi kanske inte varit i toppstriden överhuvudtaget. Moheda vann till slut serien, därför väljer vi att skicka ett stort grattis och ett stort lycka till i divison 4. Ingelstad gjorde ett betydligt bättre kval än oss och vann tillslut sin kvalgrupp och gör därmed Moheda sällskap upp i division 4. Ett stort grattis ska vara på sin plats även där.
Vi själva får ta nya tag i femman. Urban Bengtsson ska tackas av för dessa tre åren(+ 1 i Liatorp innan sammanslagningen). Att ta sig an ett nyformat lag med nya spelare under en ny konstellation kan inte alltid ha varit så enkelt. Dock har LEIF blivit så naturligt för oss alla, eller åtminstone undertecknad, att de nu känns som att vi spelat ihop hur länge som helst. Det är egentligen det som är så fint med fotboll. Att det finns människor man bara träffar på träningar eller matchdagar på Bokliden eller Enevallen, snackar skit med i omklädningsrummet och sedan gnäller på i kvadraten. Detta definierar ett lag och är det absolut finaste med gemenskapen som finns där uti. Att Urban lyckats forma detta LEIF inför framtiden ska han ha en stor eloge för. Nu tar vi avstamp mot ett förhoppningsvis framgångsrikt 2019 under nya tränaren Ola Gustavsson ledarskap.
Tack till alla supportrar, människor involverade i föreningen och alla ni som följt oss för att ni förgyllt ytterligare en säsong. Nu tar vi en kort höstvila innan det är dags att påbörja ett nytt kapitel med detta fotbollslag.