Årskrönika 2017

Så var allt över, vår andra säsong tillsammans sedan sammanslagningen. Vi spelade division 5 och hade stora förhoppningar om att slåss ända in i slutet. Helt enkelt trodde vi oss vara en större fisk i en lite mindre damm. Nu tog det slut innan ens löven fallit av träden. Vid tangentbordet är som vanligt er mediokra högerback, som gör ett försök till att summera säsongen som gått.

Försäsongen
Precis som förra året tog vi våra första steg ut på konstgräset vid Haganäs i slutet av januari efter att ha hållit igång med inomhusträning sedan november. Likt förra året var träningsnärvaron återigen skyhög. Under hela försäsongen rullade vi mellan 21 till 29 spelare vilket är ett otroligt snitt men samtidigt något problematiskt för att kunna få ut en maximerad träning. Orsaken till boosten i antalet berodde på ett antal uppflyttade juniorer födda 00, 01 och 02 som börjat på sin seniorträning vid sidan om sitt ungdomslag.

Som “nya” lirare anslöt Alfred Axelsson( tidigare Älmhult), Josef Carlsson (tidigare Ljungby), Markus Åberg (tidigare Älmhult) och Fredrik Galfi (tidigare Jämshög) Viktor Lööf (tidigare Växjö BK) till truppen
I övrigt stannade hela stommen kvar men en del valde att  prova lyckan i andra klubbar.
(Oscar Lundin (Göteryd), Tobias Johansson (Virestad), Albin Wirell (Virestad), John Gustafsson (Göteryd), Delali Kpeku (Furuby)).

Första träningsmatchen mot IFK Grimslöv

Ett gäng tuffa träningsmatcher stod på schemat där majoriteten var division 4-lag och dessa skulle vi ta oss an med bravur. Första matchen mot Grimslöv slutade 3-0 till Grimslöv där resultatet långt ifrån speglade spelet. I den andra matchen studsade vi tillbaka och krossade Agunnaryd med 4-1 efter stor dominans. Match nummer tre spelades nere i Markaryd mot MIF som inte heller kunde rå på vår nykomponerade spelidé (3-5-2)  och defensiv. Seger 1-0.
Följande vecka åkte vi på träningsläger till Salou för 6 dagars umgänge och träning. Väldigt nyttiga dagar för gruppen som även innehöll en trip till Barcelona där vi åkte till Camp Nou och kikade in hur Messi och grabbarna smällde till Valencia med 4-2.
Även i Salou spelades det träningsmatch, mot Futbol Club de Almoster från Tarragona, som håller till på samma nivå i seriepyramiden som oss själva. Eller ja, de spelar vanligtvis på grus och dök upp 5 minuter innan matchstart och drog några kickar som fick Ola Wikingsson att bli imponerad. (Han klarade 5 stycken på kicktävlingen under träningslägret). Nåja, matchen slutade 2-2 efter att vi gett bort 2 mål i första halvlek. Mario stod för båda våra och gjorde en division 5-version av Zlatans mål mot England under invigningen av Friends. Väl hemma i Sverige fick vi direkt spela match mot Lagans AIK där vi fick pisk med 2-0 innan den sista matchen på konstgräs spelades nere i Skåne mot Glimåkra den 1:a april. Dagen till ära var matchen som spelades ett stort skämt. Vi gör en löjligt bra första halvlek och leder med 2-1 innan hela matchen urartade där Glimåkra drar på sig tre röda kort. Matchen slutar till slut 3-3 och hade Glimåkra varit 11 man på plan hade vi utan problem vunnit.

Träning i Salou

Vi skulle fortsätta på den svaga vägen in i mötet mot Ryd veckan efter där vi förvisso vann men spelade illa. Dock första matchen på gräs, tål att tänkas på.
På tisdagen, veckan efter, den 12/4 spelades genrepet innan premiären mot Vislanda. Den slutade 2-3 till motståndarna Delary/Pjätteryd efter att ha gjort 2-0 första 10. En stark upphämtning ägde rum till 2-2 och stort spelövertag för vår del men DIF/PIF skallade dock in 3-2 med kvarten kvar.

Så var det dags, Dagen D och seriepremiär. Vislanda väntade. Vi kom från fyran och de rödvita, i ledning av Joakim Spångberg, längtade ivrigt på att få sätta klorna i oss. Så gick det, vi blev överkörda. Inte en tillstymmelse till anfallsspel och ett försvarsspel lika bräckligt som Mathias Wikingssons fotleder. Vi fick stryk, med bara 1-0, men det var ett fiasko. En mycket framgångsrik försäsongen hade lett oss till detta? Att få stryk en svinkall april-kväll på Tallevi? Nej, så här skulle det inte vara. Som pricket över i:et drog årets glaslirare Josef baksidan och Simon åkte på en smock i premiären. Vi skulle minsann studsa tillbaka oavsett och i den andra omgången väntade Horda AIK, på Enevallen, på vår alldeles egna hemmapremiär. Vi var heta som tusan. Horda hade inte en chans. Vi tryckte på och med lite flyt hade nog Anton Nilsson hängt 6 mål de inledande 45 minuterna.
I ren ketchupeffekt gjorde vi 3 mål på 15 minuter i andra halvlek. Första trean var bärgad.
Vi skulle härefter inleda en stark period där vi inte skulle förlora på över en månad. Vi åker på ett poängtapp i Agunnaryd där vi spelar oerhört svagt men tar sedan tre raka segrar.
Vi inleder maj månad med en heroisk krigarseger mot Guddarp där vi vänder 0-1 till 2-1 där Anton Nilsson avgjort efter att ha blivit skjuten i ansiktet. Det följdes upp med ytterligare en helt otrolig seger mot Vederslöv där Robin Peltola kvitterat för motståndarna i 85:e men fått upprättelse i den 93:e minuten där han klipper in segermålet 3-2. På årets kanske varmaste dag, i mitten på maj, åkte vi till Strömsborg och Strömsnäsbruk och lyckas med rena förskräckelsen vinna med 1-0 efter att Anton Nilsson stått för matchens enda mål.

Sedan inleds årets första helvete. Men vi ser istället till U-laget som efter förra årets mardrömserie med motstånd som Räppe, Rydaholm och Gransholm, begärt sig att spela i Utvecklingsserie B. Något lättare motstånd. Kanske lite för lätt. Oavsett pulveriserade vi allt i vår väg fram till sommaruppehållet. Det var möjligen Torpa som jagade oss genom att ställa upp med renodlade A-lag i större delen av matcherna. Säsongens enda tappade poäng tappades på valborgsmässoafton. Dagen efter en större lagfest hemma i Anton Nilssons lya ovanför Sorello. Det kunde inte möjligen finnas en sämre uppladdning inför en match? Fel skulle vi ha då vi skulle möta Torpa nästa gång dagen efter Diö-dagen, men mer om det senare. Oavsett kom vi till matchen med ett stukat gäng lirare. Nicke Panter gjorde comeback i kassen och Kalle Präst krigade i 45 minuter som ytterback. Affe tvingades bryta efter 20 minuter efter att ha drabbats av akut feber på grund av sviterna från dagen innan. Oavsett sprang Anton Nilsson in ett 1-1-mål i den matchen och matchen efter inledde vi vår segersvit som aldrig tog slut.

Hemmapremiären mot Horda AIK

Tillbaka till A-laget.
Vi låg i toppen, mer exakt på en tredjeplats och skulle nu ta emot Hjortsberga, serieledaren som krossat allt i sin väg. Match sju och en tung batalj utspelades på Bokliden. Vi spelar ut Hjortsberga stora delar av matchen men lyckades inte spräcka nollan i första. Hjortsberga tar ledningen tidigt i andra och vi kvitterar minuten efter. Det ser ut att gå mot oavgjort men i den 91:e minuten drar vi på oss en billig frispark där domaren ska dela ut varning. I väntan på ny signal blir Hjortsbergas anfallare frispelad och nedriven. Straff och 2-1 till bortalaget. Blytungt och ännu tyngre omgången efter där vi får stordäng av Norrhult på Odenplan med 3-0. Vi trillar ner ett par placeringar och serien blir ett riktigt getingbo med 5 poäng mellan 9:e och 3:e plats.

Midsommarmötet med Torpa IF

Vi tar oss samman igen. Tar emot nya serieledaren och senare seriesegraren Växjö Norra på Enevallen. I en riktigt målkavalkad slutar matchen 3-3 efter att Josef Carlsson stått för två strutar och Martin ett. Blott det andra laget som tagit poäng av Växjö Norra dittils.

Vi hade nu 4 matcher kvar av vårsäsongen. 12 poäng och vi skulle troligtvis vara med rejält i kampen om kval-platserna (topp 3). Väntade gjorde Angelstad, Horda, Torpa och Vislanda. De förstnämnda demolerade vi totalt på bortaplan med 6-0. Horda skulle vi besegra med mycket möda efter en pinsam insats. Mot Torpa skulle vi tappa 2-0 till 2-2 innan vi skulle ta emot Vislanda i vårens sista match.
Vi hade revansch att ta igen. Vislanda gjorde förvisso en bra match mot oss den kalla april-kvällen på Tallevi men vi gav inte heller dem någon match. Nu var det dags för vårens sista 3 poäng. Jag kan verkligen minnas paniken träningarna innan. Vartenda jäkla mittback hade gått sönder. Det är precis detta som gjorde att säsongen kanske gick åt pipan. Vad skulle vi göra? Damma av Shaggy som numera coachar B-laget? Eller dra hem Jimmy Petersson från Tylösands nattklubbar? Eller värst av allt? Skulle Franke få starta en A-match? Nä, det fick bli att plocka ner två mittfältare. Kapten Petersson och Niklas Hedin. Det fick vägen. Anton Nilsson och Viktor Lööf gjorde processen kort med VIF och tre nya fina pinnar in på kontot. Vi hade därmed löst vårsäsongen genom att hamna topp tre inför hösten.
B-laget då? Jo, vi hade haft Torpa IF efter oss hela våren. Själva hade vi tagit seger på seger och det var en riktig seriefinal som väntade den 18:e juni. Vad är det egentligen med 18:e juni? Jo, det är dagen efter Diö-dagen och alla som är uppväxta i den mellersta och norra delen av kommunen vet vilken inverkan den dagen har på både lever och sinne. Vi var en fin skara människor som resta till Torpa och Skogsängen. Ett gäng avdankade 30+:are, en handfull bakfulla 90-talister och en lite klick med ambitiösa junisar. Nåväl, de flesta lyckades sova ruset av sig de långa 4 milen till Torpa. Ut vandrade vi, i 23-gradig värme mot ett taggat Torpa IF som ställde upp med nästan ett helt renodlat A-lag. Det var ju kul tänkte vi. Det tog 2 minuter, sen var det 1-0 till hemmalaget. Ingen sprang en meter. Vilket haveri. Vi skulle försöka hålla ner siffrorna. Det är ju ändå okej.
Vi höll emot och i slutet av första halvlek vaskar vi fram en hörna ur ingenting där Rasmus sparkar in två spelare och bollen i mål. Sist på bollen var dock Viktor Bengtsson. Så inledde vi andra halvlek. Undertecknad spelade hela matchen med assisterande tränare Frank Ekstrand i mittlåset. Vi var förbannade på varann hela tiden. Franke tjurrusade till höger och vänster, undertecknad inledde sitt sedvanliga gnäll på grund av fredags – och lördagskvällens bravader. Det gick dock vägen. Vi stod emot medan Torpa spelade powerplay runt vårt straffområde. I sådana matcher är det tur att man har Smålands, kanske södra Sveriges, mest aviga anfallare i Mikael Axelsson som springer sig loss i tid och otid. Två strutar från dennes fötter i andra halvlek och 1-3 i bagaget. Nu var det motorväg till seriesegern.

Bortamötet i Horda

Nu var det hösten som väntade. Vi drog igång med de första gristräningarna i slutet av juli och målsättningen var självklar. Skulle vi ta poäng i de följande tre matcherna mot Agunnaryd, Guddarp och Vederslöv skulle vi ha ett bra läge inför resterande matcher. Om vi skötte oss förstås. Agunnaryd som slutligen hamnade på kvalplats neråt är alltid en tuff nöt att knäcka. Ganska mediokra spelare med en jäkla inställning. De hade mycket att spela för och derby är alltid derby. Vi hade ju inte slagit dem sedan premiären 2016. Nu var det inget snack om saken. Anton Nilsson hänger ett med skallen, Viktor Gustafsson placerar in tvåan och Lööf köttar in 3-0. Nu var vi på ensam andraplats. Det var ju kul. Nu väntade Hell Week som man hade uttryckt det i amerikansk militär.
Guddarp borta 15/8. Vi gillade att möta Guddarp. Det var alltid riktigt hetsiga och grisiga matcher. Nu var det även en riktigt viktig match och viktiga poäng på spel. Vi var mer eller mindre 5 lag som slogs där uppe i toppen. Guddarp, Vederslöv, LEIF, Hjortsberga och Vislanda. Folket flockades ute i Guddarp och domaren blåste igång matchen. Kanske en av de maffigaste matcherna på länge. Vi hade ett rejält grepp om matchen. Vi tog ledningen två gånger om i första halvlek genom Anton Nilsson och Niklas Hedin. Så kommer andra halvlek. Vi är förbannat bra. Skapar mycket och matchen övergår från skönlir till totalt kaos då domaren fullständigt tappar matchen. Det är ingen spärr överhuvudtaget. Så kommer käftsmällen. Guddarp gör 2-2 på frispark och minuter senare 3-2 på straff. Vi är körda. Vi försöker och försöker. Bollen balanserar på mållinjen och vi är och nosar på några straffar. Det vill sig inte. Guddarp vinner. Tre dagar senare reste vi bort igen. Till Vederlöv och Dänningevallen och åker på pisk igen. Med 1-0. Vi var inte ens nära. Matchen i Guddarp hade tydligt inte bearbetats och gått till historien. I bakgrunden av dessa sex-poängsmatcher hade Vislanda plockat in poängavståndet till toppen och var nu med i toppen igen på allvar. Vi själva reste oss inte igen medan Vislanda och Guddarp fick fart på säsongen.

Bortamatchen på Kämpevallen i Guddarp

Vi försökte oss på att slå årets mest ojämna lag, Strömsnäsbruk men var inte kapabla att göra mål i den matchen. Nio gula korzzt och ett rött tror jag den matchen hamnade på. Med andra ord tog den ”riktiga” säsongen slut här. Vislanda och Guddarp rann iväg i toppen och vi spelade men det var inte med mycket geist. Mot Hjortsberga gjorde vi vår plikt och vann med 5-0. Vi hade en sista livlina mot Norrhult på Bokliden men åkte på stryk med 1-0. Sura Norrhult. Efteråt förlorade vi med 4-2 mot suveräna seriesegraren Växjö Norra och i matchen efter skickade vi ut Angelstad IF ur division 5 efter klara 5-1. I sista omgången åkte vi till Torpa och fick däng efter en snällt sagt omotiverad insats. 4-2 igen och ett avslut i moll.
Årets absoluta höjdpunkt? B-laget. En härlig grupp spelare och ett väl fungerande koncept där vi hade en 13 matcher lång segersvit innan vi avslutade säsongen med en 5-0-seger i Hamneda. Det var förhoppningsvis väldigt givande för de juniorer som tagit kliv i år. Nästa år är de ännu bättre. Kalle Wallerstein krigade sig igenom ännu en säsong, i år som 40-åring. Det är dock ingenting i jämförelse med Mackan som vid ålder av 43 oftast figurerade i startelvan i A-laget när han inte hade ont i sina rynkiga ljumskar. Hugo och Max gjorde bra insatser i B-laget och fick göra sina första seniormål och minuter i A-laget. Det bådar gott det här, förhoppningsvis har vi några nya ungdomar redo för seniorfotboll nästa år.
Nu går vi istället in i vintervila några veckor innan vi återvänder till fotbollen i november.
Division 5 alltså, vi borde ha gjort bättre ifrån oss. Istället bjöd Hjorsberga och Vislanda upp till dans och slog sig in bland oss favoriter från förra årets division 4. Det blev troligtvis en hyfsad kvalitetsförändring i och med serieomläggningen. Vi bör även passa på att gratulera Växjö Norra till den väntade seriesegern. Med ett lag som troligtvis inte gjort bort sig i division 3 vore allt annat än en serieseger ett enormt fiasko. Vi var åtminstone en av tre klubbar som tog poäng mot Norra. Nu är de åter i fyran och vi får se om de lärt sig från de tidigare åren om man ska hålla sig kvar. Annars kanske det blir ett återtåg till femman igen.
Kvalplatserna knep Guddarp och Vislanda som stack iväg i toppen medan vi, Vederslöv och Hjortsberga höll sig bakom med marginal. Det var knappt intressant i slutet. Långt från botten och långt till toppen.
Vi vill även passa på att tacka publik, sponsorer och samtliga hårt ideellt arbetande personer runt och i klubben för allt stöd under säsongen. Det blev inte som vi ville. Vi hoppas ni är med oss även nästa säsong. När LEIF version 3.0 går av stapeln. Då jävlar.
Årets Målskyttar.
14 mål. Anton Nilsson
6 mål. Marcus Petersson
5 mål. Mario-Oliver Bobuiescu
3 mål. Josef Karlsson, Martin Göransson, Viktor Lööf
2 mål. Niklas Hedin, Robin Peltola, Viktor Gustafsson
1 mål. Mikael Axelsson, Alfred Axelsson, Emil Hallengren, Anders Karlsson, Arvid Andersson