Single Blog Title

This is a single blog caption

LEIF – Sandsbro 2-1 (1-0)

Blött, jävligt, grinigt och kanske säsongens sämsta match spelmässigt sett från vår sida. Inget vidare skönspel direkt och där vi slutligen skulle grisa till oss 3 poäng i kvalöppningen. Om Murphys lag skulle infinna sig för bortalaget var Fru Fortuna närvarande för hemmalaget som sent avgjorde mot Sandsbro AIK.

Laget

Åberg
Anton A – Erik – Anders – Martin
Stoffe – Petter – Marcus
Mahdi – Anton N – Lucas S

Avbytare: Max, Oskar, Jonte, Hedin 

I hellregnet i Liatorp blåste domare Arian Banda igång kvalmatch nummer ett till division 4 småland. Under uppvärmningen stod det tämligen klart att mattan på Bokliden stod för sitt sista värdskap för säsongen och att den inte var den enklaste att behärska. Vi beslutade därför att hålla oss till enkelheten i aktionerna och således jobba hårt på riskminimeringen. Vi hoppades att motståndarna, som spenderar mycket tid på konstgräs, skulle gå in med en naivitet i passningsspelet och även i de tekniska aktionerna och således göra en del misstag och bolltapp som vi förhoppningsvis skulle kunna hugga på som kungskobror i New Dehli. Så skulle det inte bli skulle det visa sig, men mer om det senare. Mario hade under värmningen även deklarerat att han minsann inte kunde genomföra matchen, detta genom en bukmuskelsträckning. Hur det går till låter jag vara osagt, men hoppas det berodde på det omänskliga hoppet och spänsten som genererade 2-2 mot Rejban förra helgen.

Vi får en drömstart och kan redan efter 6 minuter ta ledningen genom vårt fyrtorn från Närke, efter att Captain Fantastic stått för förarbetet genom en fint slagen frispark som målvakten hade svårt att hantera i regnet. Bollen slank ur handskarna som en handtvål i duschen och hetast på returen var Erik Jakobsson som distinkt petade in bollen i nätet. 1-0 och vi kände att vi tidigt fått matchen dit vi ville. Därför kändes det förbannat jobbigt när vi åkte på en omställning bara ett par minuter senare och Liatorps-bekantingen Chris Möller rann igenom och skulle bara raka in bollen bakom en överspelad Markus Åberg. Planen ville dock annorlunda och bollen dog direkt i avslutningsögonblicket och vad som såg ut som en enkel ”tap-in” blev istället en suldragning som Markus Åberg sedermera enkelt fångade i sin trygga famn. Det skulle bara bli ett smakprov på vad Sandsbro kunde bjuda på. Resterande halvtimmen av den första halvleken skulle tillfalla det gulgröna bortalaget som trots den svårbehärskade planen bjöd på ett fint passningsspel och ett kollektivt presspel som skulle göra många imponerade. Det hårt arbetande LEIF-laget behandlade dock inte sina bollskickliga motståndare med silkeshandskar utan utnyttjade sitt fysiska övertag i både centimeter och kilon vilket genererade en del tuffa dueller som innebar en del omplåstringar för SAIK-lirarna. Vi satte dock den fysiska prägeln och kunde då och då gå in något för tufft i duellerna vilket gjorde att domaren kände sig illa tvungen att försöka stävja den något mer fysiska karaktären av halvleken. Frisparkarna blev mer frekventa och även en ostskiva for upp till Petter Faeltenborgs stora förtret. Denne Faeltenborg som sedermera agerade som en tickande bomb resten av halvleken. Vi i backlinjen var tämligen övertygade om att vår hala mittfältares vrede skulle rendera i ett rött kort. Så blev dock inte fallet, och som så många gånger förut så hittade Petter rätt i spelet igen. Så är det ibland med spelartyper som har humör som en EKG-mätare.

Åter till spelet, Sandsbro hade bollinnehavet och kom till flera farliga fasta situationer och inlägg, men som motståndarna så humoristiskt beskrev det: om inte målvakten plockade ner bollarna så var det Ölands norra och södra udde, Erik och Jan, i L/Es mittförsvar som nickade undan. Diskussionen om vem tusan i backlinjen som tog på sig rollen som Jan är än idag inte utredd. Även om Anders Karlsson har ett bättre huvudspel än de flesta 2 meterslirare på vår nivå är han trots det bara runt 175 cm lång. Oavsett var de båda stabila pjäser framför Åberg.

Vi lyckades hålla emot ett förhållandevis dominant bortalag halvleken ut och kunde gå in i pausvilan med ledning. Något som inte varit alltför frekvent återkommande denna säsongen. Regnet hade hållit i sig och Bokliden kunde efter 45 minuter i det närmaste liknas vid slaget vid Somme 1916 på västfronten. Domaren blåste igång för andra halvlek efter lite behövlig drickapaus och tektiksnack. Undertecknad spottade ut gräset ur munnen, Marcus Petersson rensade rent bland dobbarna på skorna och Åberg drog några spottloskor i sina nya mycket oestetiska målvaktshandskar som kunde liknas med en korsning av ett par lovika-vantar och en flamingo. Dessa målvaktshandskar skulle dock i stor utsträckning göra nytta i andra halvleken där allting ställdes på sin spets.

Sandsbro visade direkt att man inte gett upp, men vi hade fått lite nödvändig energi i paus och inledde tidigt med en högre press. Redan efter 2 minuter kunde vi dödat matchen. Petter Faeltenborg satte press som en rottweiler-hane efter en löptik och stal bollen från sista försvararen. Fri med målvakten avslutade han mot den öppna bortre burgaveln. En sista heroisk SAIK:are hann dock emellan och kunde rädda bollen på mållinjen. Mål där, och 3 poängen hade varit i hamn kändes det som. Så blev det inte utan vi föll ner i samma sits som i första. SAIK stod för bollinnehavet och vi hade svårt att slå tre pass inom laget. En osäkerhet infann sig. Dels genom det frenetiska hemjobb som krävdes vid olyckliga felpass och halkningar och dels ett mycket starkt SAIK som hade en kollektiv press som vi aldrig lyckades tygla. Inspelen haglade och det är ett under att inte Erik Jakobsson och Anders Karlsson drog på sig två eller tre skallfrakturer efter deras konstanta nickande. Vår frustration blev påtaglig. Dels lyckades vi inte etablera något spel överhuvudtaget, samtidigt som vi tappade förmågan att anpassa oss efter domarens nivå och blev sena i duellerna. Sandsbro utnyttjade detta och lade sig många stunder och belönades rikligt av en domare som tydligt försökte stävja det fysiska spelet som vi visste att vi var överlägsna på. Istället sattes vi under hård press och det började osa katt. I minut 56 kom sedan kvitteringen efter att akrobatiskt konststycke av en SAIK:are efter att vi inte lyckats få kontroll på bollen i eget straffområde. Erik Jakobsson var sur i media efter matchen och tyckte att det var frispark då Åberg blev screenad. Personligen anser jag nog att det huvudsakliga felet i den situationen var att en SAIK:are i returen från hörnan som ledde fram till målet stod i 2 meters offsideposition. Däremot var inte målet på något sätt ologiskt. Sandsbro hade oss upptryckta mot väggen med åtminstone en näve runt strupen.

Vi genomför ett gäng byten där Ogge kliver in istället för Petter på centralt mittfält. Vi behövde stoppa blödningen på mitten där Sandsbro gång på gång bröt igenom, främst genom DIF/PIF-bekantingen Pierre Göransson som konstant slet mot våra mittfältare i mittens rike. Vi började få lite lugn, och Sandsbro drog ner något på tempot efter målet vilket gjorde att vi stack upp då och då. Vi har bland annat en fin sekvens där Anton Nilsson rinner igenom och hamnar i duell med målvakten. Ingen straff på långa vägar, men bägaren rann över för Herr. Nilsson här, som säkert var trött på både skitvädret och att kvalet spelas mitt i älgjakten. Ett par illa valda ord senare och ostskivan for upp. Christoffer Bengtsson hade tidigare åkt på en varning efter en brysk satsning bakifrån i affekt efter att Mahdi åkt på en bröstvärmare vid vallen på Bokliden. Prov på fin kamratskap genom vedergällning, men mindre fin satsning. Vi hade, som ni säkert märker, svårt att få fatt i motståndarna som klart bäst behärskade spelet. Matchen står något och väger inför den avslutande kvarten och vi har hunnit byta in både Max och Jonathan Franzen. Niklas Hedin ersatte sedan Stoffe Bengtsson på mitten. Innan Stoffe ens hinner sätta sig på Boklidens, inför säsongen nybyggda avbytarbås och dra sin första djupa suck går Jonte sönder och inför den avslutande delen av matchen får Christoffer ta plats som striker. Vad detta skulle innebära för matchen hade vi då ingen aning om. Ifall Ola hade en seriös taktik eller bara gjorde en idiotchansning med positionsbytet vet vi inte heller. Oavsett börjar vi tugga lite mer i djupled och i den 86 minuten skickar vi en längre boll som givetvis Stoffe når högst på i sin targetposition. Petersson drog nytta av försäsongens löpträning, med rekordtiden 10 km på 39 minuter, och stack iväg i djupet för kung och fosterland. Fri med keepern försöker han runda och målvakten kunde denna gången inte nå bollen. Istället åker Marcus i backen och domaren är inte sen med att göra den vackraste av löpningar med sträckt arm mot den fantastiska straffpunkten. Även om regnet fortsatte att falla ner hittade solen en lucka att skina fram igenom. I exakt detta ögonblick kliver vår kapten fram. Skjuter. Målvaken touchar, men handlederna håller ej. Bollen letar sig in i målvaktens vänstra hörn och 2-1 var ett faktum. I minut 86. Fantastiskt orättvist men alltjämt lika underbart.

Hela säsongen har vi känt att vi har haft lite stolpe ut. Mot Grimslöv var vi millimetrar från att vinna. Mot BK var vi centimetrar från att vinna. Mot Ingelstad ännu närmre. Inga av dessa matcher genererade några segrar. Det är sällan undertecknad tror på någon kosmisk rättvisa som delar ut olika portioner olycka eller lycka med jämna mellanrum. Vi har för det första inte en aning om ifall Sandsbro haft medflyt eller oflyt under årets seriespel. Oavsett gav solens närvaro under straffen en nästan magisk effekt som klargjorde att det minsann var vår dag där mycket gick med oss. När sedan solen gick i moln vid avsparken efter målet kändes det nästan som om det kunde gå åt skogen igen. Nu var det bara att att invänta en stor forcering men som man klassiskt brukar säga: har man tagit Fan i båten får man se till att ta honom i land. Vi började falla bakåt ytterligare, med både hängslen och livrem i försvarsspelet. Vi skulle inte blotta oss var tanken. Klychan – ”viktiga fem nu boys” drogs ett antal gånger. Trots allt släpper vi till en sista chans i den sista minuten. Detta efter en omställning när vi tappat boll offensivt och där en fint slagen passning gått mellan Erik och undertecknad. Den förstnämnda missar bollen totalt, den sistnämnda glidtouchar den mot en SAIK:are som sätter fart mot mål. Bollen rullar retsamt in bakom Åberg. Ett öronbedövande NEJ(!) vrålas ut från både motståndare, deras supportrar och bänk. Längst bort på andra långsidan står linjemannen, stolt som en fanbärare bland Karl XII:s karoliner vid Narva, med flaggan riktad mot innerplan. Offside. Så många suckar som drogs på Bokliden i det ögonblicket måste orsakat så mycket koldioxid i luften att flygskatten kan behöva ökas med 600% det närmsta kvartalet. Den här förbaskade offsideregeln är ganska jobbig ibland så jag låter någon annan göra en korrekt analys, men jag är tämligen säker på att en touch av den karaktären inte innebär att en offsidestående spelare kan gå på bollen. Således var Sandsbros kritik ganska obefogad i den bemärkelsen, om den syftade på att det var den sistnämnda touchen som upphävde offsiden.

Vi lyckas sedermera spela av matchen och ett bedrövat bortalag faller ihop på den uppsprungna planen. Det fanns ingen känsla av rättvisa. Det fanns ingen känsla av att detta på något sätt var logiskt. Det var så mycket smärta och så mycket känslor. Även om matchen snabbt fick beskrivningen som den fotbollsmässigt sämsta matchen i år, var den ändock för oss på planen ett känslomässigt kaos. Marcus Petersson fick avgöra igen och inledde glädjeyran i omklädningsrummet med: Det är ju helt j*vla sjukt hur många gånger man avgjort här, i det målet. Så sant så, även om det finns en underton av självförhärligande i uttrycket. Men han är bra Marcus, det är svårt att säga något annat när han om och om igen, år efter år, räddar oss med spektakulära mål och visar vägen när vi andra lite mindre begåvade fotbollspelare går på knäna. Det är av sådana anledningar som gör att han bär bindeln. Han är 31 nu, och det är nästan lite ångestfyllt att veta att han säkert börjar dra på sig skador och annat elände snart.

Sandsbro var ett duktigt lag. Det finns en ruskig skolning i laget som enbart går att återfinna i Hovshaga i årets motståndare. Även om man väger lätt i duellerna stundtals, har svårt på fasta situationer och faktiskt ofta kapitulerar i de mer primitiva aspekterna av spelet är man ett otroligt väldrillat lag som besitter en stor potential. Man har en kollektiv press som är en fröjd för även de mest LEIF-lojala ögonen. Det känns spontant som att man har något bra på gång. Vi är under 80 minuter faktiskt ganska underlägsna men vinner på vårt fysiska spel och en stor dos flyt. Stoffe Bengtsson gör en av sina bästa matcher på senare år då han tar ett otroligt fint defensivt ansvar och är direkt involverad i det avgörande målet. Marcus Petersson sliter på centralt och är kall från straffpunkten när det behövs som mest. Överlag står vi för en otroligt grisig insats där vi prövas rejält men visar, från Markus Åberg i mål, till Anton Nilsson på topp och ända ut till samtliga inbytta spelare, att vi har en styrka i varandra och att vi kan klara av prövningar som dessa och ändå kliva in i omklädningsrummet efter 90 minuter som vinnare.

Nu åker vi till Öland och maler på!